Projektrummet: Leif Palmquist
*mer information publiceras inom kort*
2023
Sukkot – Lövhyddefesten
30 september – 5 november 2023
ÖSKG / Tjörnedala konsthall
Channa Bankier
Karin Brygger
Andjeas Ejiksson och Joanna Zawieja
Goldin+Senneby
Susanna Jablonski
Curator: Paulina Sokolov
Vernissage lördag 30 september kl. 13:00 – 16:00
Föreläsning och samtal med utställande konstnärer, modererat av Paulina Sokolov, kl. 14:00
Curatorvisning söndag 1 oktober kl. 12:00
*פֿאַר טעקסט אויף ייִדיש, זעט אונטן*
Utifrån den judiska högtiden Sukkot – Lövhyddefesten, som infaller dagen före vernissagen, resonerar sju konstnärer kring erfarenheter av förflyttning, minne och ritualer som strategi för överlevnad och för att skapa ett nytt hem.
Ett träd som vrider sig runt sin egen axel för att anpassa sig till växlande klimat, en byggbeskrivning som utgår från tid och de material som råkar finnas på plats, handskrivna pappersrullar som polyfont vittnar om ett levande (och förgånget) judiskt Europa och en utställningshall förvandlad till en hydda av förhistoriska växter. Det är vad publiken kommer att möta i höstens utställning på Tjörnedala konsthall. Bakgrunden är den serie om svenska minoriteter som konsthallen inledde förra året, då med den samiska utställningen Máttaráhkko och jag. Årets utställning, som curerats av Paulina Sokolow, tar sig an det judiska som en uppsättning erfarenheter och historier, snarare än en grupp med liknande seder och bruk. I utställningen medverkar konstnärer som både identifierar sig som judar och sådana som inte alls gör det.
– Eftersom jag själv har ett kluvet förhållande till det judiska och inte är uppvuxen med sedvänjor eller religion, tycker jag att det är så fantastiskt med konsten att den lyckas vara så öppen och mångtydig. omständigheterna som gjort att vi finns över hela världen och att de begränsande lagar som omgett oss genom tiderna har gett upphov till en stark önskan om att skapa en universell gemenskap, ett utopiskt samhälle helt enkelt, säger Paulina Sokolow, utställningens curator.
Utgångspunkten som ger utställningen dess inramning är Lövhyddefesten, eller Sukkot på hebreiska, vars första dag i år infaller den 29 september. Högtiden firas till minne av flykten från Egypten, då de enligt sägnen förslavade judarna fick chansen att lämna landet och vandra tillsammans genom öknen. På vägen byggde de tillfälliga boningar av det som fanns. Rent visuellt kommer ekon av lövhyddan att märkas genom konstnärsduon Goldin+Sennebys verk The Plot, där väggarna målats med schabloner av formerna för de fossil av växter som täckte jorden under karbon-perioden för 350 miljoner år sedan.
Channa Bankier
Ansikten, kroppar, famntag och kroppar som både är insida och utsida på samma gång. Som kronblad på en blomma kan en kropp vecklas ut i all sin tunnhet och sårbarhet. Blomkropp. Oavsett om det är glödande åtrå eller förtvivlan så är det människan som står i centrum. Hela sitt konstnärskap har Channa Bankier ägnat åt hennes, människans heliga drifter. Målningar i tempera och tusch i mättade, glödande rött, grönt och gult på svart är utförda vid tiden för hennes mans bortgång. Alla dukar har ett och samma ansikte, det kan vara konstnärens, men dragen är så allmänna att det skulle kunna vara vem som helst, du eller jag. Sorgemålningar, som i en sorts ordlös bön framsäger förtvivlan i bilder. I judendomen finns en vacker bön, kaddish, som läses för den döda. Men ordet död förekommer aldrig, utan är bara en hyllning till Gud, livet och en önskan om att Jerusalem ska återuppstå ur ruinerna. En återkommande bön som snarare än att handla om en geografisk plats, syftar på en längtan efter att få komma hem. Det vilar något melodiskt över Gråtmålningarna, och det låter nästan som Leonard Cohens mullrande stämma, Hineni (Här är jag). You want it darker. Målningarna har samlats i publikationen Änkans bok. Där har även poeten Björner Torsson hört toner, men av ett annat slag. Han skriver:
Först: Han jojkade henne
Och hon jojkade honom mycket tillbaka
Nu: Hon gråter honom, grät
Gråtit grått…grutte
Som man gråter sitt inre: djungeln och alla möblerna
Channa Bankier studerade på Konsthögskolan i Stockholm 1966–1971 och tillhörde de politiskt och konstnärligt radikala konstnärerna på den tiden. Hennes senaste utställning var på Burgsviks konsthall på Gotland och hon har ställt ut otaliga gånger på museer i hela Sverige och hennes verk finns representerade i en mångfald av samlingar, bland annat Moderna Museets och Nationalmuseums.
Susanna Jablonski medverkar med två verk. The Orchestra är en mobil skulptur med objekt hängande fritt från taket. De hängande formerna är gjorda av tunt glas föreställande olika föremål. Det är två händer som sträcker ut sig som i en omfamning, blad och musikinstrument. Det sköra materialet och de symboliska föremålen för tankarna till en vemodig berättelse som vi kanske hört, men inte minns exakt. Fiolen och händerna är vanligt förekommande i Marc Chagalls målningar. Den vitryske konstnären räknas som en av de viktigaste modernisterna i konsten, men han glömde aldrig sin lilla by Vitebsk. Orchestra är inspirerad av hans Le grand cirque från 1956. Hennes andra verk utgörs av en videoanimation, After Nature (2017), i vilken ett vrider sig runt sin egen axel i uppspeedad fart. Man vet att naturen anpassar sig efter omständigheter, den tränger igenom hårda material som asfalt och de böjer sig om något kommer i vägen. En förmåga som är minst lika utvecklad hos människor.
Susanna Jablonski sammanflätar skulpturalt hantverk, ljudkomposition, video och vardagliga föremål i rumsliga installationer. Jablonskis arbete undersöker det ontologiska värdet av material, objekt och kroppar – hur de består eller sönderfaller, och hur mening tillskrivs den tid och plats de förkroppsligar. Jablonski har ställt ut på bland annat Malmö Konstmuseum (2023), Lunds Konsthall (2022), Moderna Museet (2022), Kalmar Konstmuseum (2021), Bonniers Konsthall (2020), Revolver Galería i Lima (2020) och finns representerad i Moderna Museet, Malmö Konstmuseum och Statens konstråds samlingar. Under 2024 installeras två permanenta offentliga gestaltningar av Susanna Jablonski på olika platser i Sverige.
Goldin+Senneby har under snart två decennier utvecklat komplexa, mångbottnade verk som leder ut i vida omloppsbanor och i sin väg kastar ut betraktaren i alltifrån levande organismers minsta beståndsdelar, som här—fossil efter 350 miljoner år gamla växter—till frågor om vem som råder över jorden vi lever av. I det monumentala verket The Plot (Utopia Bloemen) (2018) har konstnärerna tittat närmare på en speciell tomt som de förvärvat ovanpå en före detta kolgruva. Till verket, bestående av de svarta fossilmönstren som bildar en hydda av konsthallens största rum, tillkommer även en låda på ett stativ liknande de som användes av friluftsmålarna vid förra sekelskiftet. Det här är också ett slags friluftsmåleri, fastän konstnärerna i det här fallet gjort en betydligt djupare studie av landskapet än att bara återge det visuellt. I lådan finns även en dikt av Mustafa Kör, son till en av gruvarbetarna i kolgruvan, schablonerna till växtmönstren samt köpehandlingarna för tomten. Färgen till väggmönstret kommer från kolet i gruvan. Det är resterna av de mångmiljonåriga växterna vi ser, inte bara konturerna av hur de såg ut.
Goldin+Senneby utgörs av Simon Goldin och Jakob Senneby som arbetat ihop som konstnärduo sedan 2004. Tillsammans har de bland annat utforskat sambanden mellan konceptuell konst och finansvärlden. Bland deras verk märks en spökskriven deckarroman om ett offshoreföretag på Bahamas (2007-2015), ett magiskt trick för finansmarknaderna (2016) och ett förslag om en evig anställning på en tågstation i Göteborg. För närvarande befinner sig deras praktik i förändring och tar sig an kroppsliga erfarenheter av en autoimmun sjukdom. Bland separatutställningar kan nämnas: ”Insurgency of Life”, e-flux, New York (2019); ”Standard Length of a Miracle”, Tensta konsthall, Stockholm (2016); ”M&A”, Artspace NZ, Auckland (2013); ”The Decapitation of Money”, Kadist, Paris (2010); och ”Goldin+Senneby: Headless”, The Power Plant, Toronto (2008). Deras arbete har inkluderats i den 11:e Gwangju-biennalen (2016); 13:e Istanbulbiennalen (2013); Manifesta 9, Genk (2012); och 28:e Sao Paulo-biennalen (2008). De finns representerade i Moderna Museets samling, Stockholm; Centre Pompidou, Paris; och Museum of Modern Art, New York.
Karin Brygger är författare och litteraturvetare, men hennes skrivande praktik växer inte sällan ut i rummet i form av skulptur, installation och performance. Så här skriver hon själv om The Scrolls Project:
The Scrolls Project utgörs av enkla handskrivna pappersrullar som polyfont vittnar om ett levande (och ibland, förgånget) judiskt Europa. Verket är lika mycket artefakter som fragmentariska vittnesmål, lika mycket pågående performance som en smula mikrohistoria om en minoritet i världen. Jag arbetar sålunda i skärningspunkten mellan skrivande, rörelse och vad man skulle kunna kalla »judiska studier».
Att skriva på de små, vita pappersrullarna– och att låta andra göra det – är en lika viktig del av projektet som att läsa högt ur dem för publik. De skapande ögonblicken kan därmed inte skiljas från resultatet, vilket är evigt föränderligt eftersom nya rullar tillkommer, redan påbörjade förändras av ny text eller teckningar, nya placeringar (t. ex lådor). Detta är också intentionen med verket: att spegla och utforska tradition, text, rörelse och förändring och hur detta är vad som utgör grunden i det vi kallar judisk kontinuitet, men också det vi kallar »att vara levande».
The Scrolls Project är ett vittnesmålsprojekt, ett växande bibliotek av olika judiska röster.
Jag involverar kontinuerligt andra judar i detta verk som vuxit fram som en stillsam protest mot den rädsla för utplåning, verklig eller symbolisk, jag föreslår i någon mening förföljer alla judar i diasporan, men det är också en del av min personliga utveckling som författare och konstnär i en hektisk samtid vilken erbjuder mycket lite tid för reflektion – om vi inte själva gör utrymme för den senare. Att skriva placerad i landskapet och/eller medan kroppen är upptagen av rörelse (liksom att skriva för hand) utmanar dessutom den förlegade uppfattningen att författare inte använder sin kropp, vilket naturligtvis är en fördom: alla författare använder hela sin levda erfarenhet för att försöka kommunicera något viktigt till sina läsare, inklusive kroppslig erfarenhet.
En längre artikel om projektet kommer under oktober månad att publiceras i tidskriften Mobile Culture Studies. The Journal: Jewish Migrations and their Effect on Modern Urban Cultures.
The Scrolls Project har också presenterats i The Jewish Art Magazine (US, 2023). Under första halvan av september 2023 gästar Karin Brygger Björkö Konstnod och det internationella residenset ”Walking as practice” med just The Scrolls Project.
Karin Brygger är poet och kulturskribent, och har också en konstnärlig praktik relaterad till text och papper i olika former. Hon är utbildad kulturvetare och har en master i Kreativt Skrivande från Konsthögskolan Valand. Karin Brygger har gett ut åtta böcker, den senaste, ”De blinda i Venedig” kommer i oktober 2023 och nästa verk (tillsammans med Anneli Rådestad och Joanna Rubin Dranger) redan i mars 2024.
Karin Brygger är adjunkt i Medier, Estetik och Berättande vid Skövde högskola och skriver på en avhandling i litteraturvetenskap.
När den här texten skrivs vet vi inte hur Andjeas Ejikssons och Joanna Zawiejas verk kommer att se ut. Det kanske inte ens kommer att vara helt klart till vernissagen. Det är, som det heter, ”under konstruktion”. Men det vi kommer att se i rummet är egentligen bara en fas av Stage Directions. Verket, som består av en instruktion, har använts tidigare och på varje ställe fått ett nytt utseende och funktion, beroende på de specifika omständigheterna. Scenanvisningar innehåller instruktioner för att konstruera och demolera ett väntrum där tid är den huvudsakliga måttreferensen. Konstruktionen uppförs tillsammans med en byggare som genom att tolka scenanvisningen har en central roll i projektet. Den som bygger förbinder sig att uppföra och demolera konstruktionen utifrån texten på en viss plats, inom en viss tidsrymd och inom en viss ekonomisk ram. Genom att utforska utrymmet för och betydelsen av tolkning i arkitekturprocessen vill Ejiksson och Zawieja bryta upp givna föreställningar om vad arkitektur är och sätta fokus på arkitekturen som en dynamisk process, som fortsätter bortom ritbord och byggnadskonstruktioner.
Joanna Zawieja är arkitekt, curator och skribent samt ansvarig för Stadsutveckling på Statens konstråd. Andjeas Ejiksson är konstnär, författare och redaktör. Hans verk bottnar i författandets teatralitet, mellanled och upplevelser. Han intresserar sig särskilt för förhållandet mellan konst, byråkrati och livet. Ejiksson har varit forskare på Jan van Eyck Academy i Maastricht, Nederländerna. Till nyligen var han redaktör för den svenska konsttidskriften Geist. Stage Directions har tidigare uppförts på Kungliga Konsthögskolan, 2014, Moderna Dansteatern, 2014, Kungliga Konsthögskolan, Konstakademien, 2015 och ArkDes, 2018–2018.
סוכּות
שערנעדאַלאַ קונסט־גאַלעריִע
30 סעפּטעמבער – 5 נאָװעמבער
פֿונעם ייִדישן חג סוכּות, װאָס הײבט אָן דער טאָג פֿאַר דער עפֿענונג פֿון דער אױסשטעלונג, קלערן זיבן קונסטלערס װעגן אַלגעמײנע דערפֿאַרונגען פֿון פֿאַררוק, זכּרון און ריטואַל אַז סטראַטעגיִעס פֿאַר תּקומה און פֿאַר שאַפֿונג פֿון אַ נײַ הײם.
אַ בױם װאָס דרײט זיך אַרום זײַן אײגענע אַקס צו צופּאַסן צו אַ אָפּבײַטנדיקע סבֿיבֿה, אַ סכעמע װאָס איז פּלאַנירט מיט די מאַטעריאַלן װאָס טרעפֿן זיך צו זײַן אין דאָס אָרט, בכּתבֿדיקע מגילות װאָס פֿילשטימיקט עדות זאָגן װעגן אַ לעבעדיקן (און נעלם געװאָרן) ייִדישן אײראָפּע און אַ אױסשטעלזאַל פֿאַרװאַנדעלט אין אַ סוכּה מיט פֿאַרהיסטאָרישע געװיקסן. „סוכּות“, אונטערנעמט זיך מיט ייִדישקײט װי אַ זאַמלונג פֿון דערפֿאַרונגען און געשיכטעס, אַנשטאָט צו אַ גרופּע מיט ענלעכע מינהגים. אין דער אױסשטעלונג נעמען קונטלערס אָנטײל װעלכע אידענטיפֿיצירן זיך סײַ װי ייִדן, סײַ אין גאַנצן ניט.
– װײַל איך אַלײן האָב אַ צעשפּאַלטענע באַציִונג מיט דער ייִדישקײַט און בין ניט אָפּגעװאָקסן מיט מינהגים צי דת איז עס מיר װוּנדערלעך אַז די קונסט קענט זײַן אַזױ אָפֿן און טאָפּלטײַטשיק. אױב עס איז פֿאַראַן אַ בשותּפֿות איז עס די היסטאָרישע אומשטאַנדן װעלכע דערפֿירן צו אַז עס איז פֿאַראַן ייִדן איבער דער גאַנצער װעלט און אַז די באַגרענצנדע געזעצן װאָס האָס אונדז כּולל זײַן דורך אונדזער געשיכטע איז גורם געװען אַ שטאַרק װעלעניש פֿאַר אַן אוניװערסאַל ציבור, אַן אוטאָפּיש קהילה, פּראָסט און פּשוט, זאָגט פּאַאולינאַ סאָקאָלאָװ, דער קוראַטאָרשע פֿון דער אױסשטעלונג.
די גרונדליניִע װעלכע פֿאָרמולירן די אױסשטעלונג איז סוכּות, װאָס הײבט אָן הײַאָר דער 29טן סעפּטעמבער
בשעת דער עפֿענונג־טאָג, 14 אַ זײגער, פֿאָרקומט אַ שמועס מיט די קונסטלערס, אָנפֿירט בײַ די קוראַטאָרשע. זונטיק געבט מען אַן אַרײַנפֿיר צו דער אױסשטעלונג מיט דער קוראַטאָרשע 12 אַ זײגער.
חנה באַנקיִער
פּנימער, אַרומנעמען און גופֿים װעלכע זײַנען אײנצײַטיקע אי אינעװײניק אי אױסערװײניק. אַז קרױנבלעטלעך אױף אַ בלום קענט אַ גוף צעװיקלען זיך אין זײַן דינקײט און ברעכעװדיקײט. בלום־גוף. אונאָפּהענגיק פֿון אױב עס איז גליִענדיק חשק צי ייִאוש שטײט מענטש אין צענטער. זײַן גאַנצע קונסטלערשאַפֿט האָט חנה באַנקיִער געגעבן צו אירע, מענטשקײטס יצר. געמאָלן אין טעמפּעראַ־פֿאַרב און טינט אין אָנגעזעטיקט, גליִענדיק רױט, גרין און געל אױף שװאַרץ געמאַכט אַרום דער צײַט פֿון זײַן מאַנס אַװעקגײן. אַלע מאָלברעטן האָבן אײן אײנציקע פּנים, װאָס קענט זײַן די קונטלערס, אָבער די אײגנקײטן זײַנען אַזױ אַלגעמײנע אַז עס קענט זײַן יעדער אײנער, דו אָדער איך. אַבֿלות־געמאָלן, װי תּפֿילות אָן לאָשן אױסמאָלן ייִאוש אין בילדער. אין ייִדישקײט איז פֿאַראַן אַ שײן תּפֿילה, קדיש, װאָס מע לײענט פֿאַר דער געשטאָרבענער. אָבער מע זאָגט ניט דער װאָרט טױט, מע לױבט נור השם, לעבן און אַ װוּנטש אַז ירושלים זאָלט װידער באַװײַזן זיך פֿון די חורבֿות. אַן איבערחזרנדיק תּפֿילה װאָס האַנדלט זיך װײניקער װי אַ געאָגראַפֿיש אָרט, מער װי אַ בענקשאַפֿט פֿאַר קומען אַהײם. עפּעס מעלאָדיש ליגט איבער געװײן־געמאָלן (Gråtmålningarna), און עס הערט אױס װי לענארד כהנס קנאַלנדיקע קול, הנני (דאָ בין איך), דו װילסט עס פֿינסטערער.
שׁושׁנה יאַבלאָנסקי אָנטײלט מיט צװײ קונסטװערק. „אָרקעסטראַ“ (Orchestra) איז אַ באַװעגיק סקולפּטור מיט חפֿצים פֿרײ הענגענדיק פֿון דער סטאַליִע. די הענגענדיקע פֿאָרמען זײַנען געמאַכט פֿון דין גלאָז, פֿאַרטרעפֿט פֿאַרשידענע זאַכן. צװײ הענט פּרוּװט צו דערלאַנגען װי אין אַן אַרומנעם, בלעטער און מוזיק־אינסטרומענטן. דער ברעכעװדיקער מאַטעריאַל און די סימבאָלישע חפֿצים פֿירט די מחשבֿות צו אַן עצבֿותדיק מעשׂה װאָס מיר האָבן אפֿשר געהערט, אָבער מיר קענען זיך ניט דערמאָנען די פּריטים. דער פֿידל און די הענט זײַנען געװײנלעך אין מארק שאַגאַלס געמאָלן. דער בעלאַרוסישער קונסטלער צײלט מען מיט די װיכטיקסטער מאָדערניסטישע קונסטלערס אין דער געשיכטע, אָבער קײן מאָל האָט ער ניט פֿאַרגעסט זײַן שטעטעלע װיטעבסק. „אָרקעסטראַ“ איז אינספּירירט פֿון זײַן „לע גראַנד סירק“ (Le Grande Cirque) פֿון 1956. דער קונסטלערס צװײטן קונסטװערק איז אַ װידעאָ־אַנימאַציִע, „אַפֿטער נײטורע“ (After Nature) (2017), װוּ אַ בױם דרײט זיך אַרום זײַן אײגענע אַקס אין אַן אָפּגעגיכטע גיכקײט. מע װײסט אַז די סבֿיבֿה צופּאַסט צו אומשטאַנדן, עס דורכפֿירט דורך האַרטע מאַטעריאַלן װי אַספֿאַלט און בױגט זיך אױב עפּעס קומט צו שטערן. אַ יכולת װאָס איז אַם װײניקסטנס אַז אַנטװיקלט אין מענטשן.
גאָלדין+סענעבי האָבן בשעת טװײ יאָרצענדיקער אַנטװיקלט קאָמפּלעקסע, סך־טײליקע קונסטװערק װעלכע פֿירן אַרױס אין װײַטע אָרביטן און בשעת דעם װאַרפֿט אַרױס דער צוקוקער אין אַלץ פֿון לעבעדיקע אָרגאַניזמענס װײניקסטע טײלעכלעך, װי דאָ – פֿאָסיל נאָך 350 מיליאָן אַלטע געװיקסן – צו שאלות װעגן װער באַשטימט איבער אונדזער פּלאַנעט פֿון װאָס מיר לעבן. אין דאָס מאָנומענטאַל קונסטװערק „דער פּלאָט (אוטאָפּיאַ בלאָעמען)“ (The Plot (Utopia Bloemen)) (2018) האָבן די קונסטלערס נענטער געקוקט אױף אַ באַזונדער ערד־חלק זײ האָבן צוגעקראָגן איבער אַ פֿריִערדיק קױלגרוב. צו דאָס װערק, צונױפֿגעשטעלט פֿון די שװאַרצע פֿאָסיל־אוזערס װאָס פֿורעמען אַ סוכּה פֿון דער גרעסטער צימער אין דער קונסט־גאַלעריִע, באַלאַנגט אױך אַ קאַסטן אױף אַ געשטעל, גלײַך צו די געשטעלן גענוצט בײַ די דרױסנדיקע קונסטלערס בײַם אָנהײב לעצנט יאָרנהונדערט. דאָס װערק איז אױך אַ מין דרױסנדיק מאָלערײַ, כאָטש די קונסטלערס האָבן איצט געמאַכט זײער אַ טיפֿער שטודיִע פֿונעם לאַנדשאַפֿט, צו נור װײַזן עס װיזועל. אינעם קאַסטן ליגט אַ פּאָעם פֿון מוסטאַפֿאַ קער, זון צו אײן פֿון די אַרבעטערס אינעם קױלגרוב, די שאַבלאָנען פֿאַר די געװיקס־אוזער, און דער קױפֿן־שטאַר פֿאַרן ערד־חלק. דער קאָליר פֿאַרן װאַנט־אוזער קומט פֿון די קױל פֿונעם גרוב. מיר זעען די פֿאַרבלײַנס פֿון די מיליאָנען יאָר אַלטע געװיקסן, ניט נור דער קאָנטור פֿון זײ.
קאַרין בריגער איז אַ מחבר און אַ װיסנשאַפֿטלער אין ליטעראַטור, אָבער איר פּראַקטיק אין שײַבערײַ װאַקסט ניט זעלטן אַרױס שטחדיק אין דער פֿאָרם אױף אַ סקולפּטור, אינסטאַלירונג און אױפֿטריט. אַזױ זאָגט איר אַלײן װעגן „דער ספֿרים פּראָיעקט“ (The Scrolls Project):
„דער ספֿרים פּראָיעקט באַשטײט פֿון פּשוטע בכּתבֿ מגילות װאָס עדות זאָגט אױף אַ לעבעדיק (און אַמאָל נעלם געװאָרן) ייִדישן אײראָפּע. דאָס װערק איז אַזױ פֿיל אַרטעפֿאַקטן װי פֿראַגמענטירטע עדותשאַפֿטן, אַזױ פֿיל אױפֿטריט װי אַ פּיץ מיקראָ־געשיכטעלע װעגן אַ מינאָריטעט אין דער װעלט. איך אַרבעט דערפֿאַר אינעם שנײַדפּונקט צװישן שרײַבונג, באַװעגונג און װאָס מע קענט רופֿן „ייִדישע לימודים“.
צו שרײַבן אױף די קלײנע װײַזע פּאַפּיר־מגילות – און לאָזן אַנדערע – איז אַז װיכטיג פֿאַרן פּראָיעקט װי לײען זײ הױך פֿאַר אַן עולם. די רגע פֿון שאַפֿן קענט מען ניט צעטײלן פֿונעם אַרױסקום, װאָס איז אײביק װײַל נײַע מגילות קומט פֿאָר שטענדיק, שױן אָנגעהױבטע געענדערטע מיט נײַ טעקסט אָדער צײכענונג, נײַע פּלאַצירונגען (למשל אין קאַסטנס). דאָס איז די כּװנה מיט דאָס װערק: צו אָפּשפּיגלען און אױספֿאָרשן מסורה, טעקסט, באַװעגונג און שינוי און װיאַזױ דאָס איז דער יסוד פֿון װאָס מיר רופֿן ייִדישן המשכדיקײט, אָבער אױך װאָס מיר רופֿן „צו זײַן בײַם לעבן“
אַז מיר שרײַבן דערדאָזיקער טעקסט װײַזן מיר ניט װיאַזױ יאָאַנאַ זאַװײיִאַס און אַנדיִעאַס אײיִקסאָנס װערק זאָלט אױסזען. אפֿשר װעט עס ניט זײַן פֿאַרטיק פֿאַר דער עפֿענונג פֿון דער אױסשטעלונג. עס איז, אַזױ װי מע זאָגט, „מע האַלט עס אין בױען“. אָבער װאָס מיר װעלן זעען אינעם צימער איז אײגענטלעך נור אַ פֿאַזע פֿון „בינע־הדרכה“ (Stage Directions). דאָס װערק, װאָס באַשטײט פֿון אַן אָנװײַזונג, איז פֿריִער גענוצט און אױף יעדער אָרט איז עס געגעבן אַ נײַ מראה און פֿונקציִע, אָפּהענגיק אין די באַשטימטע אומשטאַנדן. בינע־הדרכע אַרײַננעמט אָנװײַזונגען צו אױסבױען און אַראָפּרײַסן אַ װאַרטן־צימער װי צײַט איז דער בעל־מעסטונג. דאָס געבײַ איז געבױט געװאָרן צוזאַמען מיט בױערס װאָס אױסטײַטשן די בינע־הדרכה און פֿאַרדעם האָבן אַ הױפּט־ראָלע אינאָם פּראָיִעקט. דער װאָס בױט איבערגעגעבן זיך צו אױסבױען און אַראָפּרײַסן דער געײַ פֿונעם טעקסט אױף אַ בעשטימט אָרט, בשעת אַ באַשטימט צײַט און אין אַן עקאָנאָמיש גבֿול. בײַ אױספֿאָרשן אַ שטח פֿאַר און דער באַטײַט פֿון אױסטײַטשונג אינעם גאַנג פֿון בױקונסט װילן אײיִקסאָן און זאַװײיִאַ ברעכן פֿאַרױסגענומענטע מײנונגען װעגן װאָס בױקונסט איז און אױסקלערן בױקונסט װי אַ דינאַמיש גאַנג, װאָס אָנגײט װײַטער נאָכן צײכנטיש און געבײַען. בינע־הדרכה איז פֿריִער געװען באַװײַזט אין אַ קלײן ראַדיִוס אין שטאָקהאָלמס צענטער: גאַלעריִע מײאַן (2014), דער מאָדערנער טאַנץ־טאעאַטער (2014), די קונסט־אַקאַדעמיִע (2015) און אַרקדעס (2017).
ÖSKG/Tjörnedala konsthall drivs med stöd av Region Skåne, Simrishamns kommun, Sveriges Konstföreningar. Medarrangör: Folkuniversitetet. Huvudsponsor: Sparbanken Syd
Tack till Annika och Gabriel Urwitz’ Stiftelse, samt Michael Storåkers
-
- Andjeas Ejiksson + Joanna Zawieja
-
- Susanna Jablonski "The Orchestra" (2021)
-
- Goldin+Senneby – "The Plot"
-
- Karin Brygger
-
- Channa Bankier
I konsthallen: Mathilda Björk och Johan Röing – Stilleben
26 augusti – 17 september 2023
ÖSKG / Tjörnedala konsthall
Vernissage lördag 26 augusti kl. 13:00 – 16:00
Artist talk kl. 14:00
Stilleben (tyska stillleben, troligen av nederländska stilleven, av stil ‘stilla’ och leven ‘liv’) är en tradition inom konsten och särskilt inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. I olika politiska och samhälleliga klimat, tillsammans med vetenskapliga upptäckter och existensiella och metafysiska traditioner, går det att länka olika historiska tidsaspekter till hur konstnärer har navigerat och använt sig av denna tradition inom konsten. Föremålen som avbildas är ofta vanligt förekommande och som föremål är de i sig inte rörliga, utan just stilla. I sitt sammanhang och hur föremålen arrangeras och framställs skapas såväl liv som underliggande betydelser. Motivvärlden har ofta tillhört hemmet: som bordsserviser, maträtter och böcker. Intressant att nämnas är att arkeologer nyligen har hittat en fresk som dateras till att ha målats för cirka 2000 år sedan i Pompejis ruiner som föreställer en maträtt, troligen bl.a. en pizza på ett stort silverfat. Detta visar på traditionen inom konsten med stilleben som inte bara viktig inom konsten utan ger en inblick i livssituationer och kulturella strömningar historiskt sett.
I utställningen Stilleben har vi bjudit in en en fotograf, Mathilda Björk, och en skulptör, Johan Röing, att fritt tolka begreppet.
Mathilda Björk (f. 1992, Ängelholm) arbetar med fotografiet som främsta medium, men hennes arbeten innehåller även ofta skulpturala element eller installationer. De ämnen hon arbetar med kan beskrivas som universella, såsom död, förgänglighet, minne och längtan. Björk undersöker teman som de allra flesta har en relation till, men använder sig av personliga utgångspunkter och erfarenheter för att utforska dessa. I Björks verk strävar hon efter att undersöka och ifrågasätta vad som kan verka vara självklara relationer till andra människor, omvärlden och fotografiet, men försöker även att skapa en fysisk eller emotionell närhet till det material hon arbetar med. Återkommande som både material och inspirationskälla i hennes verk är arkivet, både andras och det egna med privata familjebilder, brev och historier. Björks process är intuitiv, lekfull och emotionellt driven och försöken, där misstagen och upprepningarna är viktiga delar som styr arbetet. Björk är utbildad i fotografi på HDK-Valand i Göteborg med masterexamen från 2022. Under de senaste åren har hon ställt ut på gallerier och konsthallar runt om i Sverige.
www.mathildabjork.se
Instagram: @mathilda.bjork
Många äldre stilleben avbildar på ett bedrägligt stilla vis det vardagliga livet. ‘Stilla’ på det sätt som en uppställning av vardagliga ting såsom frukter, blommor och mat kan upplevas när de arrangerats i syfte att skapa en tillfredsställande komposition. ‘Bedrägligt’, genom att även om det som presenteras är präglat av vardaglig skönhet, bär avbildningarna i sig en påminnelse om död och förgänglighet. Frukten och maten ruttnar, blommor vissnar och föremålen blir en representation av det som är kvar efter att livet har försvunnit.
Ett genomgående tema i min praktik är försöket att porträttera och fånga det flyktiga och förgängliga, samtidigt som jag vill upprepa och rekonstruera det vardagliga. Med en personlig utgångspunkt strävar jag efter att utforska generella teman som död, förgänglighet, minne och längtan. Med det privata arkivet som utgångspunkt undersöker verken i utställningen bland annat upprepning som en kärlekshandling och som ett medium för att uttrycka det som är abstrakt och ge det en fysisk form och plats.
Verken behandlar aspekter såsom sorgen att förlora någon, längtan efter att återuppleva nära relationer eller platser, men också hur kärleken till personer kan leva kvar och ta sig uttryck efter att en relation upphört. Med verken i denna utställning försöker jag skapa ny förståelse för minnen och relationer och genom föremål undersöka det förgängliga och föränderliga genom bland annat fotomediets kretsande kring den förgångna tiden.
Johan Röing föddes i Malmö 1958 men tillbringade sin uppväxt i Tyskland, där han även studerade vid Staatliche Kunstakademie Düsseldorf mellan 1979-1986. Tiden och platsen kom till att spela en betydande roll i utvecklandet av Röings konstnärsskap. Referenserna är tydliga och med ena foten fast förankrad i efterkrigstidens modernism rör sig det andra benet fritt i postmodernismens figurativa bildspråk. Hans verk, företrädesvis utförda i trä och metall, uppstår i en dialektisk tradition där ett steg föder ett motsteg. Resultatet är en ständigt förvandlande dans mellan figuration och abstraktion.
“Jag vet sällan hur det blir, grundtanken ger snart vika för processens infall—jag tycker om att köra vilse.”
Röing har ställt ut mycket både i Tyskland och Sverige, däribland en uppmärksammad separatutställning på Moderna Museet Malmö 2019. Hans verk finns representerade på Moderna Museet Stockholm, Skissernas Museum i Lund, Borås Konstmuseum och Trelleborgs Museum.
I utställningen visar Johan Röing en installation bestående av tre grupper: CMYK, RGB och Svartvit.
CMYK består av tre taggigt sågade stavar i olika längd, var för sig målade i cyan, magenta och svart oljefärg. Ovanför dessa tre hänger i sin tur en gulmålad flygplansmodell i trä.
RGB består av tre oljor på duk, en triptyk i färgerna röd, grön och blå.
Svartvit består av en sågad träskulptur målad i gråskala (Grått är min älslingsfärg), en spacklad tavla (S-4) och ett svartvitt fotografi (Fensterstillleben).
* Wikipedia “Stilleben”, hämtad 15 augusti, 2023 <https://sv.wikipedia.org/wiki/Stilleben>
Projektrummet: Saga Bitkover-Norman och Karel Becvar — Nefertiti och arkeologen
26 augusti – 17 september 2023
ÖSKG / Tjörnedala konsthall
Vernissage lördag 26 augusti kl. 13:00 – 16:00
“Arkeologen kliver upp ur marken, ur det förgångna om man så vill.
Sumererna hade den tidigaste högkulturen som arkeologen sett och berättat om.
Här finns zikkuraten som förbinder jorden och himlen.
Sumererna var de lyckligare än den moderna människan?
En 5000 år gammal ansiktsmask, hittad i Warka i Irak visar oss
ett ansikte som kunde vara från vår samtid.
Pompeji, där människor begravdes i aska och blev skulpturala fotografier, får oss att begrunda livets villkor och plötsliga slut. De blev överraskade. Borde de tagit varning av tidigare jordskalv?
Kommer vår kultur att gå under såsom de forntida? Finns det människor kvar i framtiden som ska förundras över vår kultur?
Den vackra och välkända Nefertiti, hon som var drottning, farao och solens gudinna, hon måste varit skrämmande att skåda i sin makts dagar. Nefertiti var människa och gud samtidigt i egyptiernas föreställningar. Nu har hon blivit en modern skönhetsikon.
Varför har hon bara ett öga? Gudinnan tar nu form i nya målningar.
Kattgudinnan Bastet tillbads före och efter Nefertitis epok och Ka, själen som kan flyga fritt som en fågel efter kroppens död, får också nya tolkningar i utställningen.
Vi har blickat tillbaka till mänsklighetens kulturella rötter. Det en arkeolog gräver fram kan tolkas på mer än ett sätt. Vi tror att våra arbeten också kan tolkas på många sätt eftersom var och en har sina egna föreställningar om de gamla kulturer som här speglas i våra målningar och skulpturer.”
Saga Bitkover-Norman, måleri
Karel Becvar, skulptur
Saga Bitkover-Norman (f. 1950, Stockholm) verksam på Österlen. Masterexamen från Konstfack 1984. Har varit aktiv som konstnär och deltagit i ÖSKGs utställningar sedan 70-talet. Separatutställning på Ystads konstmuseum 1976. Har bl.a. ställt ut separat på Nationalgalleriet i Stockholm 2003 och 2013 och på Karinthy Szalon i Budapest 2017. Deltagit i samlingsutställningar på Tjörnedala konsthall, Landskrona konsthall, Kalmar konstmuseum, Galleri Blå i Gärsnäs och Galleri Thomas Wallner i Simrishamn m. fl.
Inköpt av Region Skåne, Statens Konstråd, Stockholms stad samt flera kommuner. Arbetar med både keramik, måleri och skulptur. Teman som berör död och odödlighet, exempelvis vampyrer, änglar eller drakar. Myter och religiösa föreställningar både från äldre konst och från samtida populärkultur är inspirationskällor.
Omslagsbild: Karel Becvar — Arkeologen med fyndet
Karel Becvar (f. 1955, Strakonice, Tjeckien) är konstnär med utbildning från Konsthögskolan i Prag mellan 1978-1980, vars praktik omfattar skulptur utförd i brons, glas och betong. Hans ofta figurativt skulpturala konst har bl.a. ställts ut på Atelier du Caire, Kairo (1992); Galleri Tapper-Popermajer, Malmö (2000); Embla, Stockholm (2002); Olsson & Uddenberg, Göteborg (2007); Konsthall i Karlsbad, Tjeckien (2015) och Skulpturpark Österlen, Hammenhög (2023).
Becvar är medlem i KRO såväl som ÖSKG och bosatt i Sverige sedan 1990, numera baserad i Löderup.
Projektrummet: Magnus Lönn och Carina Bodelson Lönn – MÖJLAND: En fantastiksal
Stundägare, gröntagare, klokförare! Kliv in i landet MÖJLAND! Det är det land som vi alla kan komma till utan andra färdmedel än den egna lusten och viljan att skapa, hitta på, och fantisera. Tanken är att skapa ett rum—en fantastiksal, som väcker lust och inger mod att skapa med ett lekfullt allvar. Utställningsrummet är fyllt med allehanda bilder, skulpturer, ord, objekt—fantastikredskap som vi hoppas kan ge besökarna en ivrig håg att sätta igång. Att närma sig sitt eget sätt att hitta på kan givetvis se ut på en mängd olika sätt. Därför finns både bild och ord och andra hurgeråd som kan ge dessa impulser. Vi leker med det oväntade och med ord som inte finns, men som kanske ger lust till att skriva eller manar på lusten att bli orduppfinnare.
”Det är utan tvivel så att varje vision om en bättre värld uppstår i fantasin. Det är faktiskt där som allt föds och det är uppseendeväckande att särskilda kurser för att träna upp denna förmåga saknas i kursplanen för grundskolan och att det inte upprättas fantasifakulteter på universiteten.”
– Tokarczuk, Olga (2012). Björnens ögonblick, övers. J.H. Swahn. Linderöd: Ariel Förlag
Denna första ”fantastiksal” är en skiss där vi till viss del använt verk från andra utställningar som Undrien, Tingens teater och Butiken för omöjliga saker.
MÖJLAND ska produceras under hösten 2023 och vara helt färdig 1 mars 2024.
Utställningen kommer att rikta sig främst till barn i årskurserna 2–4, och turnera till olika utställningsrum som konsthallar, museer och institutioner. Avsikten är att göra MÖJLAND till en plattform för skapande skola med workshops och lekar med lärarna som klokförare. Första anhalten våren 2024 är konsthallen på Iföcenter i Bromölla. Projektet utförs med stöd av Region Skånes projekt- och utvecklingsstöd, och presenteras tillsammans med tillhörande häften med olika skriv och ritlekar med utgångspunkt i utställningen.
”Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi”
– Lindgren, Astrid (1958). Därför behöver barnen böcker. Tacktal i samband med mottagandet av HC Andersen-priset.
– Magnus Lönn och Carina Bodelsson Lönn
Magnus Lönn (f. 1948, Örebro) var under åren 1974–2010 verksam som dramatiker och scenograf på Byteatern, Kalmar läns teater. Numera arbetar han som ord- och bildkonstnär och har skapat en mängd utställningar för barn och alla undra som undersöker gränslandet mellan bokstav, bild och ord.
Utställningarna Buller om huller, Tingens teater, Lekstäver och orddjur, och Undrien, har besökt ett femtiotal museer och konsthallar i landet. Hans senaste utställning Butiken för omöjliga saker har skapats i samarbete med Carina Bodelson Lönn. Undrien visas just nu på Rydals museum fram till 22 oktober 2023.
Lönn har även givit ut böckerna Bråkstavsboken, en ABSE-bok, Fantastikboken och nu senast Bullerkytta, lekstuga för stundägare. Idag bor och verkar han på Österlen i Norra Björstorp på Brösarps norra backar. Där finns både verkstäder och utställningsrum, Magnus Lönn är medlem i ÖSKG sedan 2021.
Carina Bodelson Lönn (f. 1961, Hässleholm) har utbildning från Basis Konstskola, Stockholm, samt olika utbildningar i textil, bl.a. på Handarbetets Vänner, Stockholm. Hon har även en fil.kand. från Stockholms universitet i huvudämnet konstvetenskap i kombination med konstpedagogik, religionshistoria och dramapedagogik, samt därutöver kurser i samtidspedagogik och filosofiska samtal med barn.
Bodelson Lönn har arbetat med flera olika konstpedagogiska projekt sedan 1996, däribland inom teater, som bildlärare på kulturskolan, och gymnasielärare i Estetisk kommunikation och Konstarterna och samhället. Sedan 2013 har hon varit verksam med olika konstprojekt tillsammans med Magnus Lönn.
2018 skapade de tillsammans utställningen Butiken för omöjliga saker som sedan dess turnerat runt på flera olika museer och konsthallar, och som nu finns att se på Rydals museum.
Facebook-event
Instagram-event
FANTASTIKSAL: Workshop med Magnus Lönn och Carina Bodelson Lönn (30 juli)
Håkan Berg: Henry Mayne-stipendiat 2023
Finissage Sista dagen(13.8) för de båda utställningarna
Håkan Berg(Henry Mayne-stipendiat 23)
samt MÖJLAND — Fantastiksal med Carina Bodelson Lönn och Magnus Lönn
KOM OCH SE OCH TRÄFFA DEM!!!!
på ÖSKGTjönedalas konsthall den 13.8
Mellan klockan 12- 16. Visning av Möjland kl 1300
Håkan Berg: “Jag arbetar utan bestämda mål, försöker stå ut med att inte veta hur det skall gå.
Materialet har en vilja. Tillfälligheterna en röst. Arbetsprocessen är både motstånd och flöde. Allt jag vet är samtidigt tillgång och boja.
Det är som i skogen när jag plockar svamp.
Jag går lite hit och dit, följer en aning som anger en riktning, som ibland leder mot
det som är i vardande.
Allt vi tänker, känner, alla våra sinnesförnimmelser, varje idé, alla ting förhåller sig till och
interagerar med andra.
Varje yta står i relation till andra ytor, varje rum talar med andra rum. Det vi är, är otänkbart utan dessa rörelser.
I arbetet talar fälten, ängarna, träden. I handens rörelser finns havets. En bild läggs invid en annan och förändras.
Bilden vet mera än jag.
Det är oroande och hoppingivande.”
Håkan Berg
Håkan Berg (f. 1958, Skepparslöv) är en Österlenbaserad konstnär vars medier omfattar grafik, måleri och skulptur. Berg är utbildad vid Konstskolan Kristianstad, Umeå Universitet, och Grafikskolan Forum i Malmö, och verkar sedan 1998 från sin ateljé i Maglehem.
Hans verk har ställts ut på gallerier och institutioner i Sverige såväl som internationellt, bl.a. på Galleri Thomas Wallner, Simrishamn; Tomelilla konsthall; Wanås Konst, Knislinge; och Galleri Birthe Laursen, Paris. Berg finns även representerad i samlingar på Malmö Museer, Nationalmuseum, och Statens Konstråd.
Om Henry Mayne-stipendiet:
Henry Mayne (1891-1975) var konstnär verksam i Simrishamn som med sitt modernistiska formspråk och ljusa färgskala skildrade det österlenska kustlandskapet och fiskelägena. Henry Maynes minnesfond instiftades 1991, i samband med hans 100-årsdag, på initiativ av dottern Birgit Rausing och hennes make Gad Rausing. Stipendiet delas ut vartannat år i samband med Maynes födelsedag den 18 juli. Stipendiaten ska vara en konstnär med anknytning till Österlen och utses av en stipendienämnd. 2023 års mottagare av Henry Mayne-stipendiet är Håkan Berg, vars separatutställning visas på Tjörnedala konsthall under sommaren.
Juryns motivering:
Håkan Berg har utmärkt sig som grafiker och som resultat av att ha arbetat ihärdigt och undersökande med traditionella grafiska metoder, har han skaffat sig en djup kunskap och påtaglig skicklighet kring hantverkets möjligheter. Han har arbetat sig bortom materialets och teknikens begränsningar och tagit sitt konstnärskap till en ny existentiell nivå när han utvecklat egna grafiska tekniker samt utforskat bildens möjligheter genom att experimentera med andra material och uttryck. Hans bildspråk är abstrakt och med livet och omgivningen som inspiration undersöker han relationer och vad som händer i olika möten i bildens rum. Färg, form, linjer och ibland olika materiel komponeras ihop likt orden i en dikt och resultatet blir mångbottnad poesi för ögat. Det är ofta stramt och lekfullt på samma gång. Genom transparens i de olika pålagda skikten av färgfält skapas oväntade möten. Det är i den visuella abstraktionen som Håkan Berg visar sin styrka.
Birgit Rausing, Yrr Jonasdottir, chef Ystads konstmuseum och Christel Lundberg, verksamhetsledare Östra Skånes Konstnärsgrupp/Tjörnedala konsthall.
Facebook-event
Instagram-event
Ursprung
Tjörnedala konsthall presenterar sommarutställningen Ursprung av och med konstnärer i konstnärsgruppen ÖSKG.
Vernissage lördag 17 juni kl. 13:00 – 16:00
Presentation av Henry Mayne-stipendiaten 2023 kl. 14:00
Instagram
Facebook
Ursprung – Göran Rosenberg
Alla kommer vi någonstans ifrån och hör någonstans till. Något annat går inte att föreställa sig. Vi föds inte ensamma. Vi föds till en värld av minnen, drömmar och erfarenheter och blir till i en värld av minnen, drömmar och erfarenheter. Människor kan bli till på många sätt och bli till mycket, men en människa kan inte bli till utan att komma någonstans ifrån och höra någonstans till.
Ingen väljer fritt hur hon blir till. Var och en av oss blir till i ett djupgående känslomässigt och socialt samspel med andra människor. Var och en av oss vaggas in i en bestämd och på förhand given krets av berättelser och minnen. Individen väljer inte att bli en social varelse. Hon måste vara en social varelse innan hon kan bli en individ. Hon måste bli medveten om sitt beroende innan eon kan bli medveten om sin frihet.
Medvetenheten om att vi kommer någonstans ifrån, att vi springer ur något, att vi har ett ursprung, är rimligen vad som skiljer människan från andra djur. Medvetenheten om det liv som föregår oss och det liv vi lämnar efter oss. Medvetenheten om axlarna vi står på, minnena vi ärver, historien vi delar, döden vi inte undkommer. Medvetenheten om att våra liv är länkar i en kedja av andra liv. Medvetenheten om att människans lott är både öde och chans, både givet och oskrivet, både fjättrar och frihet.
Vi är alla berättade och vi berättar alla vidare.
Förändrade öppettider under juli månad:
Tis-sön 12:00-17:00
Channa Bankier på Supermarket Art Fair 2023
Channa Bankier
Tjörnedala konsthall/ÖSKG på Supermarket 2023: Stockholm Independent Art Fair
11 – 14 maj 2023
Stadsgårdsterminalen
116 45 Stockholm
supermarketartfair.com
Tjörnedala Konsthall/ÖSKG is proud to present Channa Bankier, an artist influenced by Jewish and Eastern thought and discourse. In mythically, magical and expressive images she portrays the existential conditions of humanity. Bankier’s world of symbols is rooted in the power of sexuality and creativity, her inner landscape is filled with mythological symbols such as vessels, birds, and pyramids. Since 1996, she has worked with computer-generated images, reproduced on large wax canvases and light boxes.
Mårten Medbo och Irene Nordli – Poetik och Materialitet II
Mårten Medbo
Irene Nordli
6 maj – 4 juni 2023
ÖSKG / Tjörnedala konsthall
Vernissage lördag 6 maj kl. 13:00 – 16:00
Invigning och konstnärssamtal kl. 14:00
Poetik och materialitet – materialval och dess språklighet inom keramisk konst.
Samtal med Mårten Medbo och Irene Nordli, söndag 7 maj kl. 14:00
Med stöd av Folkuniversitetsföreningen.
Tjörnedala konsthall presenterar Poetik & Materialitet II—ett undersökande av objektets berättande förmåga och materialets språklighet. I utställningen visas Mårten Medbos skulpturserie Taxonomi tillsammans med Irene Nordlis installation Into the woods.
Mårten Medbo – Taxonomi
Min väg in i keramiken gick via lärlingskap på ett krukmakeri. Det innebär att drejning varit centralt för både min förståelse av keramikfältet i stort och för min egen identitet som keramiker. Trots detta faktum slutade jag att dreja under en lång period. Jag tycket det var svårt att omsätta tekniken utifrån mina konstnärliga ambitioner. Jag hade rört mig bort från den keramiska brukstradition där drejningen är mittpunkten.
Som doktorand inom det konstnärliga forskningsfältet blev jag intresserad av mitt eget förhållande till just drejningen. Varför såg jag ingen konstnärlig möjlighet i den hantverksteknik jag förmodligen behärskar bäst? Det ville jag ta reda på och den serie arbeten som här presenteras är en station på vägen i utforskandet av drejningens konstnärliga möjligheter.
Serien bär titeln Taxonomi och tematisk handlar arbetet om hur människans nyfikenhet kommit att manifesteras inom västerlandets idétradition. Om hur människan i vetenskapens namn samlar in, klassificerar och blottlägger den omgivande världen med det slutgiltiga målet att ta kontroll över samma värld. En kontroll som i vår samtid visat sig vända sig till sin motsats.
I arbetet gör sig gravitationen också tydligt påmind. Mitt sätt att arbeta gör att jag kan utsätta mina objekt för gravitation i deras nydrejade plastiska tillstånd. Jag hänger helt enkelt upp dem när de fortfarande är mjuka. Objekten får sedan fortsätta att hänga vid glasyrbränningen vilket gör att glasyrerna ytterligare förstärker känslan av gravitation. I denna serie har jag valt att arbeta i en begränsad färgskala i svart och vitt. Objekten är gjorda i stengods.
Mårten Medbo (f. 1964, Järfälla) är konstnär/keramiker med bas i Katrineholm. Han är utbildad på Konstfacks linje för glas och keramik. 2016 doktorerade han som den förste i Sverige i forskningsämnet konsthantverk på HDK, Göteborgs universitet. För närvarande arbetar Medbo som adjungerad professor i keramik på Konstfack. Han har haft separatutställningar på bland annat Galleri Berg och Galleri Larsen & Warner i Stockholm, Galleri Thomassen i Göteborg och Galerie NeC i Paris. Medbo är även representerad i samlingar på Nationalmuseum, Rhösska Museet samt privata och publika samlingar i Europa och USA.
Irene Nordli – Into the woods
Installationen Into the woods består av tillverkade keramiska skulpturer och funna former i trä. Mina skulpturala verk i keramik växlar mellan det amorfa och det figurativa. Snäcklika och svampaktiga växter smälter samman med kroppsfragment och organ. Keramiken rör sig mot en allt högre grad av abstraktion. Materialet formas, transformeras och förenas till organiska skulpturala assemblage. Verken kan ses som att de absorberas av sin egen materialitet.
De keramiska verken kopplas samman med rötter, grenar och stubbar för att forma en helhet där både golv och tak används för att aktivera utställningsrummet. Jag vill att installationen ska erbjuda en kontemplativ plats vari betraktaren ges möjlighet att upptäcka och uppleva mina verk fysiskt såväl som sinnligt. Som om en kommer till ett ställe en inte varit tidigare. Inomhus men utomhus. Naturligt men onaturligt. Ett ställe som är helt men sammansatt av delar.
The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep.
And miles to go before I sleep.
And miles to go before I sleep.
Robert Frost, Stopping by Woods on a Snowy Evening (1923)
Irene Nordli (f. 1967, Oslo) bor och arbetar i Oslo och Heestrand i Bohuslän. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Bergen (1995) och har arbetat som professor på Konsthögskolan i Oslo (KHiO), avdelningen för Konst och Hantverk, fram till 2019. Nordli har haft en rad olika separatutställningar på gallerier och institutioner så som Kunstnerforbundet och RAM Galleri i Oslo, Galleri Format i Malmö, Akershus Kunstsenter i Lillestrøm och Lillehammer Kunstmuseum. Nordli har även deltagit i flertalet grupputställningar i Norge såväl som utomlands. Offentliga verk av Nordli inkluderar Don’t be a Stranger utanför Asker Kulturhus och Månelyst vid Haldenfängelset. Hennes arbeten har köpts in av en rad antal samlingar och museer. 2017 mottog Nordli Kunsthåndverkspriset från Bildende Kunstneres Hjelpefond (BKH).
Den första upplagan av Poetik & Materialitet ägde rum sommaren 2022 och visade då verk av konstnärerna Camilla Thorup, Karin Häll och Linda Karlsson. Under utställningsperioden visas även Iris van Hees utställning Mitt i sakernas natur i Tjörnedalas projektrum.
Projektrummet: Iris van Hees – Mitt i sakernas natur
Iris van Hees – Mitt i sakernas natur
6 maj – 4 juni 2023
Projektrummet, ÖSKG / Tjörnedala konsthall
Vernissage 6 maj kl. 13:00 – 16:00
Jag hittar min inspiration i naturens oändliga kretslopp av spirande och vissnande växtkraft. När jag iakttar och upplever naturen blir det så tydligt för mig att dess ständiga förändring är det enda bestående. Jag fascineras av hur dess strukturer, linjer och rytmer i upprepningar av former uppträder i oändlig variation. Naturens färgskiftningar speglar sig i mina egna erfarenheter av att vara människa, att befinna sig mellan ljus och mörker.
Att vara öppen för det föränderliga och oväntade är ett avgörande element i min skapandeprocess. Kombinationen av material, hur de förhåller sig till varandra, leder mig ständigt vidare till nya upptäckter. Återkommande i mina verk är att jag använder mig av vaxmålning—enkaustik, där textil och bivax bildar en unik kombination av material som förenas i ett poetiskt intryck av skörhet och hårdhet. Verk som ofta refererar till traditioner av att utsmycka väggar med bonader och gobelänger, vilka även möjliggörs nya dimension genom att låta dem hänga fritt från väggen och framkalla skuggspel. Det organiska formspråket jag använder mig av rör sig fritt mellan folkkonst, ornamentik och abstrakta naturimpressioner.
Iris van Hees är född och uppvuxen i Nederländerna och tog sin masterexamen i Textil- och modedesign på Kungliga Konsthögskolan i Haag 1990. Året därpå flyttade hon till Sverige och påbörjade sin karriär som textildesigner. Van Hees kom succesivt att röra sig allt närmre konsthantverk och landade så småningom i det fria konstnärskapet. Idag bor och verkar hon på Österlen i Södra Mellby där hennes Studio van Hees rymmer både ateljé och utställningsrum. Van Hees är medlem i ÖSKG sedan 2018 och är idag delaktig i dess utställningsprogram såväl som den årliga Konstrundan.
Om Enkaustik – vaxmålning:
Enkaustik är en måleriteknik där bivax används som bindemedel för färgpigment, en teknik med ursprung i antikens Grekland. Blekt bivax i form av granulat värms upp i ett vattenmantlad kärl, där vaxet övergår till flytande form vid 63 ° Celsius. I vaxet tillsätts därefter Dammarharts som gör att ytan härdas efter den har bränts med gasbrännare.
I nästa steg penslas det flytande vaxet på ett grundmaterial, tex. papper, trä eller textil. Beroende på grundmaterialet appliceras sedan lager med vax ovanpå varandra, vilka härdas genom bränning. Färgen tillsätts genom att strö färgpigment i den gropiga vaxytan eller genom att teckna med oljepastellkrita ovanpå vaxet. När ytan bränns flyter färgen sedan ut i vaxet för att skapa en specifik kulör. Oftast lägger jag flera lager med färg ovanpå varandra, och genom att försiktigt skrapa på ytan kan jag till sist få fram de underliggande färgerna.