Sukkot – Lövhyddefesten

30 september – 5 november 2023
ÖSKG / Tjörnedala konsthall

Channa Bankier
Karin Brygger
Andjeas Ejiksson och Joanna Zawieja
Goldin+Senneby
Susanna Jablonski

Curator: Paulina Sokolov

Vernissage lördag 30 september kl. 13:00 – 16:00
Föreläsning och samtal med utställande konstnärer, modererat av Paulina Sokolov, kl. 14:00
Curatorvisning söndag 1 oktober kl. 12:00

*פֿאַר טעקסט אויף ייִדיש, זעט אונטן*

Utifrån den judiska högtiden Sukkot – Lövhyddefesten, som infaller dagen före vernissagen, resonerar sju konstnärer kring erfarenheter av förflyttning, minne och ritualer som strategi för överlevnad och för att skapa ett nytt hem. 

Ett träd som vrider sig runt sin egen axel för att anpassa sig till växlande klimat, en byggbeskrivning som utgår från tid och de material som råkar finnas på plats, handskrivna pappersrullar som polyfont vittnar om ett levande (och förgånget) judiskt Europa och en utställningshall förvandlad till en hydda av förhistoriska växter. Det är vad publiken kommer att möta i höstens utställning på Tjörnedala konsthall. Bakgrunden är den serie om svenska minoriteter som konsthallen inledde förra året, då med den samiska utställningen Máttaráhkko och jag. Årets utställning, som curerats av Paulina Sokolow, tar sig an det judiska som en uppsättning erfarenheter och historier, snarare än en grupp med liknande seder och bruk. I utställningen medverkar konstnärer som både identifierar sig som judar och sådana som inte alls gör det.

   – Eftersom jag själv har ett kluvet förhållande till det judiska och inte är uppvuxen med sedvänjor eller religion, tycker jag att det är så fantastiskt med konsten att den lyckas vara så öppen och mångtydig. omständigheterna som gjort att vi finns över hela världen och att de begränsande lagar som omgett oss genom tiderna har gett upphov till en stark önskan om att skapa en universell gemenskap, ett utopiskt samhälle helt enkelt, säger Paulina Sokolow, utställningens curator. 

Utgångspunkten som ger utställningen dess inramning är Lövhyddefesten, eller Sukkot på hebreiska, vars första dag i år infaller den 29 september. Högtiden firas till minne av flykten från Egypten, då de enligt sägnen förslavade judarna fick chansen att lämna landet och vandra tillsammans genom öknen. På vägen byggde de tillfälliga boningar av det som fanns. Rent visuellt kommer ekon av lövhyddan att märkas genom konstnärsduon Goldin+Sennebys verk The Plot, där väggarna målats med schabloner av formerna för de fossil av växter som täckte jorden under karbon-perioden för 350 miljoner år sedan. 

Channa Bankier

Ansikten, kroppar, famntag och kroppar som både är insida och utsida på samma gång. Som kronblad på en blomma kan en kropp vecklas ut i all sin tunnhet och sårbarhet. Blomkropp. Oavsett om det är glödande åtrå eller förtvivlan så är det människan som står i centrum. Hela sitt konstnärskap har Channa Bankier ägnat åt hennes, människans heliga drifter.  Målningar i tempera och tusch i mättade, glödande rött, grönt och gult på svart är utförda vid tiden för hennes mans bortgång. Alla dukar har ett och samma ansikte, det kan vara konstnärens, men dragen är så allmänna att det skulle kunna vara vem som helst, du eller jag. Sorgemålningar, som i en sorts ordlös bön framsäger förtvivlan i bilder. I judendomen finns en vacker bön, kaddish, som läses för den döda. Men ordet död förekommer aldrig, utan är bara en hyllning till Gud, livet och en önskan om att Jerusalem ska återuppstå ur ruinerna. En återkommande bön som snarare än att handla om en geografisk plats, syftar på en längtan efter att få komma hem. Det vilar något melodiskt över Gråtmålningarna, och det låter nästan som Leonard Cohens mullrande stämma, Hineni (Här är jag). You want it darker. Målningarna har samlats i publikationen Änkans bok. Där har även poeten Björner Torsson hört toner, men av ett annat slag. Han skriver:

Först: Han jojkade henne

Och hon jojkade honom mycket tillbaka

Nu: Hon gråter honom, grät

Gråtit grått…grutte

Som man gråter sitt inre: djungeln och alla möblerna

Channa Bankier studerade på Konsthögskolan i Stockholm 1966–1971 och tillhörde de politiskt och konstnärligt radikala konstnärerna på den tiden. Hennes senaste utställning var på Burgsviks konsthall på Gotland och hon har ställt ut otaliga gånger på museer i hela Sverige och hennes verk finns representerade i en mångfald av samlingar, bland annat Moderna Museets och Nationalmuseums.

Susanna Jablonski medverkar med två verk. The Orchestra är en mobil skulptur med objekt hängande fritt från taket. De hängande formerna är gjorda av tunt glas föreställande olika föremål. Det är två händer som sträcker ut sig som i en omfamning, blad och musikinstrument. Det sköra materialet och de symboliska föremålen för tankarna till en vemodig berättelse som vi kanske hört, men inte minns exakt. Fiolen och händerna är vanligt förekommande i Marc Chagalls målningar. Den vitryske konstnären räknas som en av de viktigaste modernisterna i konsten, men han glömde aldrig sin lilla by Vitebsk. Orchestra är inspirerad av hans Le grand cirque från 1956. Hennes andra verk utgörs av en videoanimation, After Nature (2017), i vilken ett vrider sig runt sin egen axel i uppspeedad fart. Man vet att naturen anpassar sig efter omständigheter, den tränger igenom hårda material som asfalt och de böjer sig om något kommer i vägen. En förmåga som är minst lika utvecklad hos människor.  

Susanna Jablonski sammanflätar skulpturalt hantverk, ljudkomposition, video och vardagliga föremål i rumsliga installationer. Jablonskis arbete undersöker det ontologiska värdet av material, objekt och kroppar – hur de består eller sönderfaller, och hur mening tillskrivs den tid och plats de förkroppsligar. Jablonski har ställt ut på bland annat Malmö Konstmuseum (2023), Lunds Konsthall (2022), Moderna Museet (2022), Kalmar Konstmuseum (2021), Bonniers Konsthall (2020), Revolver Galería i Lima (2020) och finns representerad i Moderna Museet, Malmö Konstmuseum och Statens konstråds samlingar. Under 2024 installeras två permanenta offentliga gestaltningar av Susanna Jablonski på olika platser i Sverige.

Goldin+Senneby har under snart två decennier utvecklat komplexa, mångbottnade verk som leder ut i vida omloppsbanor och i sin väg kastar ut betraktaren i alltifrån levande organismers minsta beståndsdelar, som här—fossil efter 350 miljoner år gamla växter—till frågor om vem som råder över jorden vi lever av. I det monumentala verket The Plot (Utopia Bloemen) (2018) har konstnärerna tittat närmare på en speciell tomt som de förvärvat ovanpå en före detta kolgruva. Till verket, bestående av de svarta fossilmönstren som bildar en hydda av konsthallens största rum, tillkommer även en låda på ett stativ liknande de som användes av friluftsmålarna vid förra sekelskiftet. Det här är också ett slags friluftsmåleri, fastän konstnärerna i det här fallet gjort en betydligt djupare studie av landskapet än att bara återge det visuellt. I lådan finns även en dikt av Mustafa Kör, son till en av gruvarbetarna i kolgruvan, schablonerna till växtmönstren samt köpehandlingarna för tomten. Färgen till väggmönstret kommer från kolet i gruvan. Det är resterna av de mångmiljonåriga växterna vi ser, inte bara konturerna av hur de såg ut. 

Goldin+Senneby utgörs av Simon Goldin och Jakob Senneby som arbetat ihop som konstnärduo sedan 2004. Tillsammans har de bland annat utforskat sambanden mellan konceptuell konst och finansvärlden. Bland deras verk märks en spökskriven deckarroman om ett offshoreföretag på Bahamas (2007-2015), ett magiskt trick för finansmarknaderna (2016) och ett förslag om en evig anställning på en tågstation i Göteborg. För närvarande befinner sig deras praktik i förändring och tar sig an kroppsliga erfarenheter av en autoimmun sjukdom. Bland separatutställningar kan nämnas: ”Insurgency of Life”, e-flux, New York (2019); ”Standard Length of a Miracle”, Tensta konsthall, Stockholm (2016); ”M&A”, Artspace NZ, Auckland (2013); ”The Decapitation of Money”, Kadist, Paris (2010); och ”Goldin+Senneby: Headless”, The Power Plant, Toronto (2008). Deras arbete har inkluderats i den 11:e Gwangju-biennalen (2016); 13:e Istanbulbiennalen (2013); Manifesta 9, Genk (2012); och 28:e Sao Paulo-biennalen (2008). De finns representerade i Moderna Museets samling, Stockholm; Centre Pompidou, Paris; och Museum of Modern Art, New York.

Karin Brygger är författare och litteraturvetare, men hennes skrivande praktik växer inte sällan ut i rummet i form av skulptur, installation och performance. Så här skriver hon själv om The Scrolls Project: 

The Scrolls Project utgörs av enkla handskrivna pappersrullar som polyfont vittnar om ett levande (och ibland, förgånget) judiskt Europa. Verket är lika mycket artefakter som fragmentariska vittnesmål, lika mycket pågående performance som en smula mikrohistoria om en minoritet i världen. Jag arbetar sålunda i skärningspunkten mellan skrivande, rörelse och vad man skulle kunna kalla »judiska studier».

Att skriva på de små, vita pappersrullarna– och att låta andra göra det – är en lika viktig del av projektet som att läsa högt ur dem för publik. De skapande ögonblicken kan därmed inte skiljas från resultatet, vilket är evigt föränderligt eftersom nya rullar tillkommer, redan påbörjade förändras av ny text eller teckningar, nya placeringar (t. ex lådor). Detta är också intentionen med verket: att spegla och utforska tradition, text, rörelse och förändring och hur detta är vad som utgör grunden i det vi kallar judisk kontinuitet, men också det vi kallar »att vara levande».

The Scrolls Project är ett vittnesmålsprojekt, ett växande bibliotek av olika judiska röster.

Jag involverar kontinuerligt andra judar i detta verk som vuxit fram som en stillsam protest mot den rädsla för utplåning, verklig eller symbolisk, jag föreslår i någon mening förföljer alla judar i diasporan, men det är också en del av min personliga utveckling som författare och konstnär i en hektisk samtid vilken erbjuder mycket lite tid för reflektion – om vi inte själva gör utrymme för den senare. Att skriva placerad i landskapet och/eller medan kroppen är upptagen av rörelse (liksom att skriva för hand) utmanar dessutom den förlegade uppfattningen att författare inte använder sin kropp, vilket naturligtvis är en fördom: alla författare använder hela sin levda erfarenhet för att försöka kommunicera något viktigt till sina läsare, inklusive kroppslig erfarenhet.

En längre artikel om projektet kommer under oktober månad att publiceras i tidskriften Mobile Culture Studies. The Journal: Jewish Migrations and their Effect on Modern Urban Cultures.

The Scrolls Project har också presenterats i The Jewish Art Magazine (US, 2023). Under första halvan av september 2023 gästar Karin Brygger Björkö Konstnod och det internationella residenset ”Walking as practice” med just The Scrolls Project.

Karin Brygger är poet och kulturskribent, och har också en konstnärlig praktik relaterad till text och papper i olika former. Hon är utbildad kulturvetare och har en master i Kreativt Skrivande från Konsthögskolan Valand. Karin Brygger har gett ut åtta böcker, den senaste, ”De blinda i Venedig” kommer i oktober 2023 och nästa verk (tillsammans med Anneli Rådestad och Joanna Rubin Dranger) redan i mars 2024. 

Karin Brygger är adjunkt i Medier, Estetik och Berättande vid Skövde högskola och skriver på en avhandling i litteraturvetenskap. 

När den här texten skrivs vet vi inte hur Andjeas Ejikssons och Joanna Zawiejas verk kommer att se ut. Det kanske inte ens kommer att vara helt klart till vernissagen. Det är, som det heter, ”under konstruktion”. Men det vi kommer att se i rummet är egentligen bara en fas av Stage Directions. Verket, som består av en instruktion, har använts tidigare och på varje ställe fått ett nytt utseende och funktion, beroende på de specifika omständigheterna. Scenanvisningar innehåller instruktioner för att konstruera och demolera ett väntrum där tid är den huvudsakliga måttreferensen. Konstruktionen uppförs tillsammans med en byggare som genom att tolka scenanvisningen har en central roll i projektet. Den som bygger förbinder sig att uppföra och demolera konstruktionen utifrån texten på en viss plats, inom en viss tidsrymd och inom en viss ekonomisk ram. Genom att utforska utrymmet för och betydelsen av tolkning i arkitekturprocessen vill Ejiksson och Zawieja bryta upp givna föreställningar om vad arkitektur är och sätta fokus på arkitekturen som en dynamisk process, som fortsätter bortom ritbord och byggnadskonstruktioner.

Joanna Zawieja är arkitekt, curator och skribent samt ansvarig för Stadsutveckling på Statens konstråd. Andjeas Ejiksson är konstnär, författare och redaktör. Hans verk bottnar i författandets teatralitet, mellanled och upplevelser. Han intresserar sig särskilt för förhållandet mellan konst, byråkrati och livet. Ejiksson har varit forskare på Jan van Eyck Academy i Maastricht, Nederländerna. Till nyligen var han redaktör för den svenska konsttidskriften Geist. Stage Directions har tidigare uppförts på Kungliga Konsthögskolan, 2014, Moderna Dansteatern, 2014, Kungliga Konsthögskolan, Konstakademien, 2015 och ArkDes, 2018–2018.

סוכּות

שערנעדאַלאַ קונסט־גאַלעריִע
30 סעפּטעמבער – 5 נאָװעמבער

פֿונעם ייִדישן חג סוכּות, װאָס הײבט אָן דער טאָג פֿאַר דער עפֿענונג פֿון דער אױסשטעלונג, קלערן זיבן קונסטלערס װעגן אַלגעמײנע דערפֿאַרונגען פֿון פֿאַררוק, זכּרון און ריטואַל אַז סטראַטעגיִעס פֿאַר תּקומה און פֿאַר שאַפֿונג פֿון אַ נײַ הײם.

אַ בױם װאָס דרײט זיך אַרום זײַן אײגענע אַקס צו צופּאַסן צו אַ אָפּבײַטנדיקע סבֿיבֿה, אַ סכעמע װאָס איז פּלאַנירט מיט די מאַטעריאַלן װאָס טרעפֿן זיך צו זײַן אין דאָס אָרט, בכּתבֿדיקע מגילות װאָס פֿילשטימיקט עדות זאָגן װעגן אַ לעבעדיקן (און נעלם געװאָרן) ייִדישן אײראָפּע און אַ אױסשטעלזאַל פֿאַרװאַנדעלט אין אַ סוכּה מיט פֿאַרהיסטאָרישע געװיקסן. „סוכּות“, אונטערנעמט זיך מיט ייִדישקײט װי אַ זאַמלונג פֿון דערפֿאַרונגען און געשיכטעס, אַנשטאָט צו אַ גרופּע מיט ענלעכע מינהגים. אין דער אױסשטעלונג נעמען קונטלערס אָנטײל װעלכע אידענטיפֿיצירן זיך סײַ װי ייִדן, סײַ אין גאַנצן ניט.

 – װײַל איך אַלײן האָב אַ צעשפּאַלטענע באַציִונג מיט דער ייִדישקײַט און בין ניט אָפּגעװאָקסן מיט מינהגים צי דת איז עס מיר װוּנדערלעך אַז די קונסט קענט זײַן אַזױ אָפֿן און טאָפּלטײַטשיק. אױב עס איז פֿאַראַן אַ בשותּפֿות איז עס די היסטאָרישע אומשטאַנדן װעלכע דערפֿירן צו אַז עס איז פֿאַראַן ייִדן איבער דער גאַנצער װעלט און אַז די באַגרענצנדע געזעצן װאָס האָס אונדז כּולל זײַן דורך אונדזער געשיכטע איז גורם געװען אַ שטאַרק װעלעניש פֿאַר אַן אוניװערסאַל ציבור, אַן אוטאָפּיש קהילה, פּראָסט און פּשוט, זאָגט פּאַאולינאַ סאָקאָלאָװ, דער קוראַטאָרשע פֿון דער אױסשטעלונג.

די גרונדליניִע װעלכע פֿאָרמולירן די אױסשטעלונג איז סוכּות, װאָס הײבט אָן הײַאָר דער 29טן סעפּטעמבער

בשעת דער עפֿענונג־טאָג, 14 אַ זײגער, פֿאָרקומט אַ שמועס מיט די קונסטלערס, אָנפֿירט בײַ די קוראַטאָרשע. זונטיק געבט מען אַן אַרײַנפֿיר צו דער אױסשטעלונג מיט דער קוראַטאָרשע 12 אַ זײגער.

חנה באַנקיִער

פּנימער, אַרומנעמען און גופֿים װעלכע זײַנען אײנצײַטיקע אי אינעװײניק אי אױסערװײניק. אַז קרױנבלעטלעך אױף אַ בלום קענט אַ גוף צעװיקלען זיך אין זײַן דינקײט און ברעכעװדיקײט. בלום־גוף. אונאָפּהענגיק פֿון אױב עס איז גליִענדיק חשק צי ייִאוש שטײט מענטש אין צענטער. זײַן גאַנצע קונסטלערשאַפֿט האָט חנה באַנקיִער געגעבן צו אירע, מענטשקײטס יצר. געמאָלן אין טעמפּעראַ־פֿאַרב און טינט אין אָנגעזעטיקט, גליִענדיק רױט, גרין און געל אױף שװאַרץ געמאַכט אַרום דער צײַט פֿון זײַן מאַנס אַװעקגײן. אַלע מאָלברעטן האָבן אײן אײנציקע פּנים, װאָס קענט זײַן די קונטלערס, אָבער די אײגנקײטן זײַנען אַזױ אַלגעמײנע אַז עס קענט זײַן יעדער אײנער, דו אָדער איך. אַבֿלות־געמאָלן, װי תּפֿילות אָן לאָשן אױסמאָלן ייִאוש אין בילדער. אין ייִדישקײט איז פֿאַראַן אַ שײן תּפֿילה, קדיש, װאָס מע לײענט פֿאַר דער געשטאָרבענער. אָבער מע זאָגט ניט דער װאָרט טױט, מע לױבט נור השם, לעבן און אַ װוּנטש אַז ירושלים זאָלט װידער באַװײַזן זיך פֿון די חורבֿות. אַן איבערחזרנדיק תּפֿילה װאָס האַנדלט זיך װײניקער װי אַ געאָגראַפֿיש אָרט, מער װי אַ בענקשאַפֿט פֿאַר קומען אַהײם. עפּעס מעלאָדיש ליגט איבער געװײן־געמאָלן (Gråtmålningarna), און עס הערט אױס װי לענארד כהנס קנאַלנדיקע קול, הנני (דאָ בין איך), דו װילסט עס פֿינסטערער.

שׁושׁנה יאַבלאָנסקי אָנטײלט מיט צװײ קונסטװערק. „אָרקעסטראַ“ (Orchestra) איז אַ באַװעגיק סקולפּטור מיט חפֿצים פֿרײ הענגענדיק פֿון דער סטאַליִע. די הענגענדיקע פֿאָרמען זײַנען געמאַכט פֿון דין גלאָז, פֿאַרטרעפֿט פֿאַרשידענע זאַכן. צװײ הענט פּרוּװט צו דערלאַנגען װי אין אַן אַרומנעם, בלעטער און מוזיק־אינסטרומענטן. דער ברעכעװדיקער מאַטעריאַל און די סימבאָלישע חפֿצים פֿירט די מחשבֿות צו אַן עצבֿותדיק מעשׂה װאָס מיר האָבן אפֿשר געהערט, אָבער מיר קענען זיך ניט דערמאָנען די פּריטים. דער פֿידל און די הענט זײַנען געװײנלעך אין מארק שאַגאַלס געמאָלן. דער בעלאַרוסישער קונסטלער צײלט מען מיט די װיכטיקסטער מאָדערניסטישע קונסטלערס אין דער געשיכטע, אָבער קײן מאָל האָט ער ניט פֿאַרגעסט זײַן שטעטעלע װיטעבסק. „אָרקעסטראַ“ איז אינספּירירט פֿון זײַן „לע גראַנד סירק“ (Le Grande Cirque)  פֿון 1956. דער קונסטלערס צװײטן קונסטװערק איז אַ װידעאָ־אַנימאַציִע, „אַפֿטער נײטורע“ (After Nature)  (2017), װוּ אַ בױם דרײט זיך אַרום זײַן אײגענע אַקס אין אַן אָפּגעגיכטע גיכקײט. מע װײסט אַז די סבֿיבֿה צופּאַסט צו אומשטאַנדן, עס דורכפֿירט דורך האַרטע מאַטעריאַלן װי אַספֿאַלט און בױגט זיך אױב עפּעס קומט צו שטערן. אַ יכולת װאָס איז אַם װײניקסטנס אַז אַנטװיקלט אין מענטשן.

גאָלדין+סענעבי האָבן בשעת טװײ יאָרצענדיקער אַנטװיקלט קאָמפּלעקסע, סך־טײליקע קונסטװערק װעלכע פֿירן אַרױס אין װײַטע אָרביטן און בשעת דעם װאַרפֿט אַרױס דער צוקוקער אין אַלץ פֿון לעבעדיקע אָרגאַניזמענס װײניקסטע טײלעכלעך, װי דאָ – פֿאָסיל נאָך 350 מיליאָן אַלטע געװיקסן – צו שאלות װעגן װער באַשטימט איבער אונדזער פּלאַנעט פֿון װאָס מיר לעבן. אין דאָס מאָנומענטאַל קונסטװערק „דער פּלאָט (אוטאָפּיאַ בלאָעמען)“ (The Plot (Utopia Bloemen)) (2018) האָבן די קונסטלערס נענטער געקוקט אױף אַ באַזונדער ערד־חלק זײ האָבן צוגעקראָגן איבער אַ פֿריִערדיק קױלגרוב. צו דאָס װערק, צונױפֿגעשטעלט פֿון די שװאַרצע פֿאָסיל־אוזערס װאָס פֿורעמען אַ סוכּה פֿון דער גרעסטער צימער אין דער קונסט־גאַלעריִע, באַלאַנגט אױך אַ קאַסטן אױף אַ געשטעל, גלײַך צו די געשטעלן גענוצט בײַ די דרױסנדיקע קונסטלערס בײַם אָנהײב לעצנט יאָרנהונדערט. דאָס װערק איז אױך אַ מין דרױסנדיק מאָלערײַ, כאָטש די קונסטלערס האָבן איצט געמאַכט זײער אַ טיפֿער שטודיִע  פֿונעם לאַנדשאַפֿט, צו נור װײַזן עס װיזועל. אינעם קאַסטן ליגט אַ פּאָעם פֿון מוסטאַפֿאַ קער, זון צו אײן פֿון די אַרבעטערס אינעם קױלגרוב, די שאַבלאָנען פֿאַר די געװיקס־אוזער, און דער קױפֿן־שטאַר פֿאַרן ערד־חלק. דער קאָליר פֿאַרן װאַנט־אוזער קומט פֿון די קױל פֿונעם גרוב. מיר זעען די פֿאַרבלײַנס פֿון די מיליאָנען יאָר אַלטע געװיקסן, ניט נור דער קאָנטור פֿון זײ.

קאַרין בריגער איז אַ מחבר און אַ װיסנשאַפֿטלער אין ליטעראַטור, אָבער איר פּראַקטיק אין שײַבערײַ װאַקסט ניט זעלטן אַרױס שטחדיק אין דער פֿאָרם אױף אַ סקולפּטור, אינסטאַלירונג און אױפֿטריט. אַזױ זאָגט איר אַלײן װעגן „דער ספֿרים פּראָיעקט“ (The Scrolls Project):

„דער ספֿרים פּראָיעקט באַשטײט פֿון פּשוטע בכּתבֿ מגילות װאָס עדות זאָגט אױף אַ לעבעדיק (און אַמאָל נעלם געװאָרן) ייִדישן אײראָפּע. דאָס װערק איז אַזױ פֿיל אַרטעפֿאַקטן װי פֿראַגמענטירטע עדותשאַפֿטן, אַזױ פֿיל אױפֿטריט װי אַ פּיץ מיקראָ־געשיכטעלע װעגן אַ מינאָריטעט אין דער װעלט. איך אַרבעט דערפֿאַר אינעם שנײַדפּונקט צװישן שרײַבונג, באַװעגונג און װאָס מע קענט רופֿן „ייִדישע לימודים“.

צו שרײַבן אױף די קלײנע װײַזע פּאַפּיר־מגילות – און לאָזן אַנדערע – איז אַז װיכטיג פֿאַרן פּראָיעקט װי לײען זײ הױך פֿאַר אַן עולם. די רגע פֿון שאַפֿן קענט מען ניט צעטײלן פֿונעם אַרױסקום, װאָס איז אײביק װײַל נײַע מגילות קומט פֿאָר שטענדיק, שױן אָנגעהױבטע געענדערטע מיט נײַ טעקסט אָדער צײכענונג, נײַע פּלאַצירונגען (למשל אין קאַסטנס). דאָס איז די כּװנה מיט דאָס װערק: צו אָפּשפּיגלען און אױספֿאָרשן מסורה, טעקסט, באַװעגונג און שינוי און װיאַזױ דאָס איז דער יסוד פֿון װאָס מיר רופֿן ייִדישן המשכדיקײט, אָבער אױך װאָס מיר רופֿן „צו זײַן בײַם לעבן“

אַז מיר שרײַבן דערדאָזיקער טעקסט װײַזן מיר ניט װיאַזױ יאָאַנאַ זאַװײיִאַס און אַנדיִעאַס אײיִקסאָנס װערק זאָלט אױסזען. אפֿשר װעט עס ניט זײַן פֿאַרטיק פֿאַר דער עפֿענונג פֿון דער אױסשטעלונג. עס איז, אַזױ װי מע זאָגט, „מע האַלט עס אין בױען“. אָבער װאָס מיר װעלן זעען אינעם צימער איז אײגענטלעך נור אַ פֿאַזע פֿון „בינע־הדרכה“ (Stage Directions). דאָס װערק, װאָס באַשטײט פֿון אַן אָנװײַזונג, איז פֿריִער גענוצט און אױף יעדער אָרט איז עס געגעבן אַ נײַ מראה און פֿונקציִע, אָפּהענגיק אין די באַשטימטע אומשטאַנדן. בינע־הדרכע אַרײַננעמט אָנװײַזונגען צו אױסבױען און אַראָפּרײַסן אַ װאַרטן־צימער װי צײַט איז דער בעל־מעסטונג. דאָס געבײַ איז געבױט געװאָרן צוזאַמען מיט בױערס װאָס אױסטײַטשן די בינע־הדרכה און פֿאַרדעם האָבן אַ הױפּט־ראָלע אינאָם פּראָיִעקט. דער װאָס בױט איבערגעגעבן זיך צו אױסבױען און אַראָפּרײַסן דער געײַ פֿונעם טעקסט אױף אַ בעשטימט אָרט, בשעת אַ באַשטימט צײַט און אין אַן עקאָנאָמיש גבֿול. בײַ אױספֿאָרשן אַ שטח פֿאַר און דער באַטײַט פֿון אױסטײַטשונג אינעם גאַנג פֿון בױקונסט װילן אײיִקסאָן און זאַװײיִאַ ברעכן פֿאַרױסגענומענטע מײנונגען װעגן װאָס בױקונסט איז און אױסקלערן בױקונסט װי אַ דינאַמיש גאַנג, װאָס אָנגײט װײַטער נאָכן צײכנטיש און געבײַען. בינע־הדרכה איז פֿריִער געװען באַװײַזט אין אַ קלײן ראַדיִוס אין שטאָקהאָלמס צענטער: גאַלעריִע מײאַן (2014), דער מאָדערנער טאַנץ־טאעאַטער (2014), די קונסט־אַקאַדעמיִע (2015) און אַרקדעס (2017).

ÖSKG/Tjörnedala konsthall drivs med stöd av Region Skåne, Simrishamns kommun, Sveriges Konstföreningar. Medarrangör: Folkuniversitetet. Huvudsponsor: Sparbanken Syd