Söndertrasad armé, enbenta och stympade tennsoldater. Omlindade huvuden, haltande soldater i perfekta led, marscherande. Befälen till häst, oskadda – prydda med röda tuppkammar. Natt i snöigt landskap. Månen lyser ner påjorden som den alltid gjort och ler i sin egen värld, den av stjärnor beströdda himmel.
Fadern byggde landskap till sonen och för alla sina veckopengar köper pojken fler tennsoldater, musikkår, sjukskötare, kavallerister ……. Pojken växer upp flyttar till Stockholm och går på konstfack. Lillebror där hemma leker vildare lekar. Tennsoldaterna skjuts sönder med stenkula och slangbåge.
Nu många år senare återfinns i en kartong endast en liten spillra av den stora armé pojken samlade till. Med gasbinda lappas och plåstras armén nu om och ställs upp i ateljén. En målad skiva står lutad bakom, en gipsavgjutning av ett skrattande ansikte som legat på en hylla i ateljén många år placeras över den marscherande skaran. Pojkens lek har med åren fyllts med annan symbolik. Maktens kallsinnighet, alldeles för mångas verklighet. Osökt påminner det Nils Ferlinsord; stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död.