Lotta Adolfsson (f. 1972, Eskilstuna) är en svensk filmskapare och konstnär med resanderomskt ursprung. Hennes uttryckssätt är bland annat film, animation, foto och collage. I sitt konstnärskap rör hon sig kring frågor som identitet, rasism och utanförskap. Hennes dokumentär Mormor Mamma Jag har visats på SVT och i höst är hon aktuell med en separatutställning på Sörmlands museum. Hon har tilldelats arbetsstipendium från Eskilstuna kommun och kulturstipendium från Region Sörmland.


www.lotta-adolfsson.squarespace.com
Instagram: @lottaa_photography

I det poetiska videoverket I’m a Traveller utforskar konstnären och filmskaparen Lotta Adolfsson sin inre resa. Med en gammal analog filmkamera från 1950-talet så har hon filmat olika typer av vägar. Hennes släktingar som tillhör resandefolket har vandrat i flera århundraden, ofta inte av fri vilja utan för att de har varit förföljda. Hon befinner sig i gränslandet mellan minnen och drömmar och språket hon inte fått lärt sig. Vägar utan början och utan slut tar henne till världar som ingen sett och ingen har gått på.

Genom film, animation, konst och foto bearbetar och undersöker hon sitt arv. Rasism, utanförskap och identitet är ämnen som Lotta Adolfsson ofta rör sig kring.
I videoverket som visas på Tjörnedala Konsthall har hon försökt att fördjupa sig i sin identitet som resanderom. Vad är att vara resande idag, när man inte är ute på vägarna längre? Språket är en stor del av ens identitet, men vad har hon för identitet när hon inte kan språket? Hur har ekot av generationer innan henne format vem hon är idag?Hon reser inombords och tar sig fram utan karta, ibland är hon vilse men på något sätt hittar hon alltid hem igen.I dokumentären Mormor Mamma Jag som visats på SVT undersöker hon hur förföljelse och rasism sätter spår, på ett personligt plan men också i ett historiskt perspektiv. Den skildrar hennes resandefamilj under 1900-talet. Filmen fokuserar på en dold del av historien – resanderomernas levnadsöden – och är en stillsam uppgörelse med trauman och skam som gått i arv i generationer.

Lotta Adolfsson utgår alltid från ett minne eller en känsla när hon skapar sina verk. Från sitt ursprung och sin barndom som hon beskriver som en ”outtömlig källa att ösa ur” hämtar hon inspiration. Hon praktiserar devisen ”gräv där du står”.

Jonny Borge  (f. 1953) är en självlärd norsk bildkonstnär och konsthantverkare bosatt i Brumunddal. Hans konstnärliga praktik rör sig i gränslandet mellan måleri och traditionellt romani-hantverk, djupt förankrad i egna erfarenheter av ett liv på resande fot. 


Som målare uppmärksammades Borge stort för verket, Skammens historie, och han arbetar ofta i en form av historisk dialog där han omtolkar äldre verk utifrån ett resandeperspektiv. Parallellt med måleriet är Borge en framstående knivsmed. Efter att ha återupplivat det traditionella hantverket på 1990-talet skapar han i dag avancerade, graverade knivar i material som mässing och valrosselfenben, där han sammanflätar romani-traditioner med regionala norska stilar. 
 
Borges mångsidiga konstnärskap fungerar som en röst för romanifolkets kultur och historia, och hans verk finns representerat på Nasjonalmuseet i Oslo och har ställts ut på bland annat Glomdalsmuseet och Gaustad sykehus. 

I konstprojektet Taterlandet möts Jonny Borge och Helen Borge Johansen i en kraftfull bildvärld som utforskar romanifolkets historia i Norge. Genom verk som Ei liggeslette och Hestene blir tatt skildras resandets historiska villkor, svåra minnen av förföljelse och hantverkets betydelse för överlevnad. I centrala verket Gana praschtar avri Romani manusch konfronterar Borge konsthistorien utifrån egna erfarenheter, medan Johansens En ny begynnelse sätter en färgstark vändpunkt för framtiden. En visuell aktivism fylld av stolthet. 

Helen Borge Johansen (f. 1973) är en norsk bildkonstnär bosatt i Brumunddal. Hennes konstnärliga praktik är djupt sammanflätad med hennes rötter i romanifolket (resandefolket) och drivs av en stark vilja att synliggöra, bearbeta och bevara sin folkgrupps historia.Johansens färgstarka och känslomässigt laddade måleri rör sig i gränslandet mellan personliga minnen, kollektiv historia och andlighet. Genom sina verk gestaltar hon de berättelser hennes mor- och farföräldrar delade med henne under uppväxten – berättelser sombär på både smärta och djup livsglädje.



För Johansen är konsten ett verktyg för läkning och dialog. Hennes måleri fungerar ofta i symbios med musiken; hon är även sångerska och samarbetar med sin syster, kompositören Hilde, för att skapa musik utifrån målningarna. Genom utställningar, reproduktioner och föreläsningar använder Johansen konsten som ett utgångspunkt för att sprida kunskap och skapa rum för en nystart för människan. Helen Borge Johansen deltog i utställningen Taterlandet (Nitja center for contemporary art, 2025) med målningen En ny begynnelse (A New Beginning).

I konstprojektet Taterlandet möts Jonny Borge och Helen Borge Johansen i en kraftfull bildvärld som utforskar romanifolkets historia i Norge. Genom verk somEi liggeslette och Hestene blir tattskildras resandets historiska villkor, svåra minnen av förföljelse och hantverkets betydelse för överlevnad. I centrala verketGana praschtar avri Romani manuschkonfronterar Borge konsthistorien utifrån egna erfarenheter, medan Johansens En ny begynnelse sätter en färgstark vändpunkt för framtiden. En visuell aktivism fylld av stolthet. 

Jonne Heinonen (f. 1988 i Asikkala) är en finländsk bildkonstnär som arbetar med fotografi, skulptur och installation. Hans konstnärliga praktik är grundad i långsiktig observation och utforskar plats, historia samt miljöers skiktade sociala dimensioner. I Heinonens arbete fungerar fotografiet ofta som ett rum för möten och tidslig närvaro, vilket synliggör både villkoren för den miljö som skildras och de strukturer genom vilka seende och representation formas.

Heinonen är verksam i Esbo. Han har en masterexamen i bildkonst (MFA) från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet i Helsingfors. Hans verk har visats på museer samt i separat- och grupputställningar i Finland och internationellt, däribland på Finlands fotografiska museum, Finlandsinstitutet i Stockholm och Kuopio museum.

Jonne Heinonen – Rom, 2016–2024

Rom is a photographic body of work created through long-term engagement with Finnish Roma communities. The title refers to the Romani word for “human being.” Addressing humanity, minority positions, and belonging, the project explores a society where prejudice still shapes lives. Instead of defining Roma culture from the outside, the work focuses on shared time, trust, and human presence. Rom remains close to personal encounters, refusing to reduce individual existence to something explained by an outside gaze.


Viola Karlsen (f. 1973) är en konsthantverkare och musiker vars konstnärliga praktik rör sig i gränslandet mellan tradition och ett personligt uttryck. Hon arbetar både med trä, akryl och olja på duk, men det är framför allt genom kreppapper, ståltråd, lim och blomstertråd som hennes konstnärliga visioner tar form. Hennes verk har tidigare visats på framstående institutioner som bland annat Nasjonalmuseet i Oslo, Nitja senter for samtidskunst, Anno Glomdalsmuseet, Blaker Skanse och Guttormsgaards arkiv. 
 
Karlsens konst förmedlar i huvudsak historien om sitt eget folk, resandefolket (taterna), där naturen och de gamla traditionerna står i centrum. Hennes kreativa fokus ligger på det traditionella romani-hantverket att tillverka pappersblommor – en färdighet hon först lärde sig av sin farmor som flicka, och senare återupptog i vuxen ålder efter att ha inspirerats av sin fasters verk på Glomdalsmuseet. 
 
Historiskt sett var pappersblommor en livsviktig handelsvara för resandefolket. Genom att hålla liv i och utveckla denna hantverkstradition strävar Karlsen efter att ge heder och upprättelse till tidigare generationer och se till att deras historia, slit och kulturarv inte glöms bort. Hon studerar naturens blommor i detalj, men i det egna skapandet möts noggrann teknik och fri fantasi. Genom att experimentera med vilda färgkombinationer och känslomässiga uttryck skapar hon unika, icke-realistiska pappersblommor där varje verk bär på en bit av en levande historia. 

Konsthantverkaren Viola Karlsen återupplivar och transformerar det traditionella romani-hantverket att tillverka pappersblommor. Genom att fläta samman barndomsminnen av sin farmor med historiska arkivstudier, skapar hon unika verk där teknisk precision möter fri, färgstark fantasi. Historiskt var pappersblomman en viktig handelsvara för romanifolkets ekonomiska överlevnad. Genom Karlsens händer blir hantverket till samtida konst och visuell aktivism – ett sätt att ge heder och upprättelse till tidigare generationer kvinnor.  

Lila Loisse (f. 2000, Belgien) är en konstnär med sinti-manouche- och marockanskt ursprung. Hennes arbete utforskar minne, ritualer och den ärvda tystnad som följde efter Förintelsen inom hennes familj och i bredare sinti-gemenskaper. Genom film, installation, ljud, skulptur och performance utgår hon från familjehistorier, pilgrimsfärder och sinti-traditioner.
Elden har en central plats i hennes praktik. Inspirerad av sinti-begravningsriter, där eld fungerar som passage, skydd och transformation, använder hon bränning och förkolning som minnesgestmönster för att reflektera över förlust, överföring och vad som återstår när berättelser förblir outtalade. Hö och jord återkommer också som material kopplade till fördrivning, överlevnad och minne.

Loisse har en masterexamen (MA och MRes) från Royal College of Art i London. Hennes verk har presenterats i samarbete med ERIAC, Villa Romana (Florens), Akademie der Künste (Berlin) och Palais de la Porte Dorée (Paris).

Instagram: @lila_loisse

Luna De Rosa (f. 1991, Lanciano) är en italiensk multidisciplinär konstnär och aktivist från Rom*nja -diasporan, verksam i Berlin och Milano. Hennes konstnärliga praktik centreras kring kroppen som ett medium för att utforska relationen mellan individen och samhälleliga krafter. Genom offentliga interventioner undersöker De Rosa marginaliserade gruppers sårbarhet, med ett särskilt fokus på Rom*nja.

Genom att använda olika medier – från performance till måleri och installation – utmanar hon stereotyper och ger form åt komplexa identiteter i utveckling. Hennes verk flätar samman teman som femininitet, tillhörighet och konflikt, vilket skapar rörliga representationer som fångar nyanserna hos identiteter i förändring.
De Rosas verk har ställts ut på Kai Dikhas Foundation (Berlin), LWL Museum för konst och kultur (Münster), MUCEM (Marseille) och Triennale Milano.

www.lunaderosa.com

Instagram: @lunaderosa_

Robin Tinglöf (f. 1975, Uppsala) är en Knivstabaserad konstnär, musiker och egenföretagare. I sitt konstnärskap arbetar han med måleri, text, musik och ljud för att utforska identitet, historia och resandefolkets historia. Sedan 2022 har han turnerat med utställningen De assimilerade, där Resandefolkets historia berättas genom hans egen familjehistoria och personliga erfarenheter. Utställningen har visats på bland annat Upplandsmuseet i Uppsala samt stadsbiblioteken i Malmö, Mölndal och Jönköping.

www.deassimilerade.com 
Instagram: @deassimilerade

Med utgångspunkt i sin egen familjehistoria tar Robin Tinglöf besökaren genom en mörk och ofta okänd del av svensk nutidshistoria. Genom konst, film och ljud berättar utställningen De assimilerade om Resandefolket – den äldsta gruppen inom den nationella minoriteten romer, som funnits i Sverige sedan 1500-talet.

Utställningen skildrar ett samhälle präglat av förföljelse, diskriminering och institutionell rasism. Tvångsomhändertaganden av barn och tvångssteriliseringar användes som verktyg mot de resande, som av myndigheterna betraktades som ett hot mot den svenska folkstammen.

Berättelsen tar sin början 1948, då ett elva månader gammalt flickebarn placeras i fosterhem i Uppsala. Hennes biologiska föräldrar får veta att placeringen är tillfällig – men det är en lögn. I stället inleds ett långvarigt hemlighetsmakeri som inte avslöjas förrän 1981.

Flickan är Robin Tinglöfs egen mor. Hennes historia utgör grunden för De assimilerade – en personlig berättelse om identitet, förlust, upprättelse och sökandet efter sina rötter.

Liggesletter (Rastplatser) är ett samarbete mellan Elias Akselsen och de två buros Ellef Prestsæter och Espen Tveit. Tillsammans har de sökt upp de rastplatser som Akselsen minns från sin barndom. Oavsett om platserna numera är igenvuxna och övergivna, eller om de har omvandlats för helt andra ändamål, har de en sak gemensamt: ingenting hos dem avslöjar den roll de en gång spelade i de resandes liv. Tveits fotografier blottlägger ett dolt ”Resandeland” som en gång existerade – och som i viss välmening fortfarande gör det.

Elias Akselsen (f. 1947, Norge) är en prisbelönt sångare och musiker, och anses allmänt vara den främsta representanten för det norska resandefolkets sångtradition. Han är även knivsmed och var en av drivkrafterna bakom utställningen Taterlandet på Nitja senter for samtidskunst 2025.

Espen Tveit (f. 1945, Norge) är konstnär och fotograf. Han visade sin första separatutställning på Preus museum 1980. Hans verk finns representerade i samlingarna hos bland annat Nasjonalmuseet i Norge, Preus museum, Guttormsgaards arkiv, Tangen-samlingen, Fox Talbot Museum och New Mexico Museum of Art.

Ellef Prestsæter (f. 1982, Norge) är konstvetare och curator. Han är konstnärlig ledare för Guttormsgaards arkiv och en av grundarna av konst- och forskargruppen Institute for Computational Vandalism. Urval av nyligen genomförda utställningar: Taterlandet, Nitja senter for samtidskunst (2025) och Open Creation and Its Enemies: Asger Jorn in Situation, Institut Valencià d’Art Modern (2023).

Johannes Samuelsson (f. 1982, Umeå) är en konstnär och dokumentärfotograf utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg (MFA 2010). Han arbetar med journalistiska, essäistiska och dokumentära arbetsmetoder och intresserar sig ofta för konstens roll i samhällsplaneringsprocesser. Sedan början av 2024 har han dokumenterat de barackstäder för arbetare som växer fram i norra Sverige i skuggan av den så kallade gröna omställningen. Under sommaren 2026 genomför han ett pilotprojekt som går ut på att starta en begravningsbyrå för konst- och kulturprojekt. Han har publicerat ett flertal fotoböcker och driver långsiktiga konstnärliga projekt i nära dialog med de människor och platser han skildrar. 

www.johannessamuelsson.se 
Instagram: @johannessamuelsson 

Anton Ciurar (Rumäninen) är en skicklig hantverkare vars praktik vilar på ett djupt förankrat metallhantverk och traditionell plåtslagerikonst. Med utgångspunkt i generationers ärvda yrkeshemligheter transformerar han grovt industriellt skrot till unika, funktionella och skulpturala kaminer. Hans arbete kännetecknas av en absolut materialkänsla och en förmåga att med enkla verktyg forma robusta bruksföremål med hög konstnärlig precision. 
 
Dessa kaminer bär på de traditioner han ärvt från sina förfäder och fört vidare till sin son, som också har byggt några av verken. Men de berättar också om samhället, om viljan att överleva och viljan att arbeta – om en önskan att skapa ett värdigt liv i dagens Europa. 
 
Antons skrotkaminer för utomhusbruk, tog avstamp i mötet mellan plåtslagaren Ciurars hantverksskicklighet och Johannes Samuelssons dokumentära fotografi, där Samuelsson dokumenterade de unika kaminer som Ciurar skapade av metallskrot. Det uppmärksammade samarbetet har tidigare visats på Luleå Konsthall (2016), Västerbottens museum (2017) och Skellefteå konsthall (2017)

Under våren 2015 startade plåtslagaren Anton Ciurar från Sighișoara i Rumänien tillverkningen av skrotkaminer i Umeå i Västerbotten. Då bodde han med sin familj i en av husvagnarna på Klockarbäckens industriområde i Umeå och kaminerna skapades som ett billigare alternativ till gasoluppvärmning. I projektet ”Antons skrotkaminer för utomhusbruk” byggde Anton Ciurar kaminer som konstobjekt. De flesta av dessa kaminer byggdes strax norr om Hällnäs, cirka 8 mil nordväst om Umeå),  där jag och Anton hyrde verkstad i ungefär ett år. Tillsammans med mina fotografier, av kaminerna, har de ställts ut på Luleå Konsthall, Västerbottens museum i Umeå och Skellefteå konsthall. Antons skrotkaminer berättar om det metallhantverk och de traditioner som han ärvt från sina förfäder och lärt vidare till sin son som också byggt några av kaminerna i projektet. Men kaminerna berättar också om samhället, om viljan att överleva och viljan att arbeta. Om en önskan att skapa ett värdigt liv i dagens Europa. Projektet pågick mellan 2015 – 2017. I slutändan skapades 111 kaminer för att ställas ut och här i utställningen presenteras alla kaminer i en affisch.   

Björn O Wilde ”Wildebro” (1933–2008, Sverige) tillför utställningen en lyrisk dimension där måleri och poesi möts på duken. Han var född i Skellefteå men kom senare att leva och verka i Kristinehamn.

Hans konstnärliga bana inleddes i Västerbotten där han studerade under konstnären Hannes Wagnstedt, för att därefter vidareutvecklas genom studieresor i Europa, bland annat till Spanien, Frankrike och Polen. Wildes romantiskt-realistiska bildvärld kännetecknas av landskap där vatten alltid står i centrum – ett element han betraktade som livets faktiska ursprung.

Genom sina färgstarka landskap fäster han erfarenheter och tillhörighet på duken med uttryck för kontinuitet och stolthet. Hans måleri, som i denna utställning har lånats in från bland annat Hedström Lindqvists samling, visar hur den rörliga blicken och resandets intryck kan förankras i bestående materiella spår.